Då börjar det närma sig dagen då det är dags att hoppa ut i det okända/ökända eller kanske det blir ett hopp ner mot avgrunden. Det är inget jag ser fram emot, att ännu en gång börja tala om allt jag har varit med om under de senaste åren, kanske det inte ens räcker med det utan det ska börja ända ifrån evigheter sen.
Ska jag lyssna på alla "Hur orkar du?" är det troligtvis ett nödvändigt ont att ventilera med de som är professionella inom att lyssna. Nackdelen är att jag är lite "yrkesskadad" inom just de området - lyssna, så jag är rätt kräsen. Kan man inte hålla full fokus på personen som har något på hjärtat, jag i detta fallet, då är jag inte ett dugg intresserad av att samtala. Men samtidigt som någon lyssnar ska det även ställas jobbiga närgångna frågor, för hur ska man annars kunna komma vidare i sitt liv?
Nu är det mer frågan om jag har ork till detta, för det tar mängder med energi och humöret brukar bli si så där. Så till dem som tror att man är lycklig och dansar på rosor bara för att man är den som har tagit det första steget från ett långt förhållande säger jag bara fel-fel-fel! Det finns lika mycket sorg på den andra sidan. Sorg över hur det har blivit, vad man har missat, vad man kommer att missa och sorgen över att inte se någon framtid, inte ha några planer, inte se och känna någon glädje eller hopp.
Att gå igenom en skilsmässa går att jämföras med ett dödsfall så jag förstår alla frånskilda som brukar säga "Nej, prata inte om det för jag minns hur jobbigt det var". Jo, jag vill prata om det, jag vill lyssna på hur deras tankar gick, kanske de gör att jag förstår hur jag själv känner och upplever livet just nu. Varför är vi rädda för det som gör ont? Varför är vi rädda för det närgångna frågorna? Varför vill vi inte dela med oss av erfarenheter? För ger du, lovar jag att du får trefalt tillbaka. Men håller du tyst är det ingen som kommer att lyssna på dig tillslut.
 |
| Lika bra att ta tjuren vid hornen |
