Det är inte med ett leende som jag går och bär alla världens bekymmer på min rygg. Helt ofrivilligt har det lagts i tyngder i min ryggsäck, jag som precis tyckte att jag hade lättat lite på min packning av bekymmer och oro. Jag tyckte livet började räta upp sig lite. Jag t o m intalade mig själv att det faktiskt var lite skönt att vara ensam. Men denna dag saknar jag verkligen någon vid min sida som hade tröstat, hållit om mig, pussat lite på mig och stärkt mig.
Många tråkiga saker har kommit till min kännedom. Andras misstag som jag nu måste ta reda på och som har satt djupa spår hos mig och andra. Handlingar som inte har gått att värja sig emot hos en del. Här passar ordet "psykisk våldtäkt" verkligen in. Att bara stå och titta på med bakbundna händer när den utförs gör mig illamående, mitt värde som medmänniska rasar kraftigt och kroppen blir alldeles tom och intetsägande. Skuld - skam - ilska - sorg!
Mitt i allt detta finns det ett "tycka synd om - vill hjälpa" vilket kan tyckas vara en konstig tanke. Troligtvis beror det på ordet MEDMÄNNISKA för ordet MOTMÄNNISKA finns det?
Åter igen är det dags att stanna upp, ta av sig den där ryggsäcken, öppna den och titta på innehållet. Vilka problem och bekymmer är mina? Vilka är andras problem och bekymmer som jag går och bär på helt i onödan? Om jag bara stoppar ner det som tillhör mig tillbaka i ryggsäcken och t o m låter en del bli kvarliggandes utanför kommer det genast att bli lättare att bära ryggsäcken vidare på livets stig. Jag längtar till att komma vidare...
Egentligen vill jag inte längta, jag vill vara här och nu...leva dag för dag och ta emot varje dag som om den var den sista...inte se bakåt och inte bekymra mig för morgondagen...ändå kan jag inte låta bli att just längta en smula...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar