Nytt liv

*** MITT I LIVET ***

 

http://bergslagstrollet.blogspot.se/2013/08/mitt-liv.html

Begravning

"Av jord är du kommen - jord skall du åter varda"

 

 

Det är nu dagen då en Skogssyster ska begravas. Vemodigt och skrämmande, glädjande och spännande - det är dags att gå vidare. Ja, tiden är inne för att ta farväl av det gamla och välkomna det nya. En Skogssyster har gjort sitt. Hon har varit med och stöttat, tröstat och helat. Hon har varit med och undrat, ifrågasatt och svarat efter sin sanning. Hon har varit med och lyssnat och väckt tankar.

 

Det som började på ett papper för min egen skull, slutade tillsammans med 32.761 styckena lyssnare. Tacksamheten är enorm! Ett nytt kapitel i livet ska påbörjas, en ny blogg kanske startas för orden går inte att stoppa, en ny tid är kommen. TACK!

 

 

 

 Jag vet inte vart jag ska
men jag är på väg

 

- CARL SAGAN -



Privat

Det finns ett fåtal vänner i mitt liv som vet precis ALLT, t o m det privataste privata. En del har valt att låta bli att lyssna efter ett tag utav en eller annan anledning. Men det bär fortfarande med sig en del av mig, mitt privata.

När jag nu får höra saker som är någon annans privata liv men som drabbar bl a mig på ett eller annat sätt, då mår jag illa. Jag mår illa utav att höra historien om hur nära och kära försöker påpeka att det personen håller på med är helt åt helvete fel och att de bara möts av döva öron och oförskämda förslag. Jag mår illa av att människor kan sänka sig så lågt, så lågt ner man bara kan komma på hierarkins stege, långt under det nedersta steget. Trots förmaningar så finns det bara ett EGO, bara ett JAG. Många som försöker säga ifrån får oftast höra "Du skulle behöva gå till en psykolog". Det är det enklaste sättet att säga när man inte vill inse att man kanske skulle behöva det själv. För visst är det lättare att skylla på någon/några andra än att städa i sitt egna privatliv?

Jag vet att det gör ont att se sanningen, men jag vet också att det gör gott när jag inte ljuger för mig själv och andra. Jag är långt ifrån den perfekta personen , men jag försöker lära mig av mina egna och andras misstag. Att köpa kärlek och hälsa är en sån sak som man inte behöver begå misstaget att göra för det har aldrig fungerat.

I mitt liv finns det två fantastiska varelser som jag skulle offra mitt liv för och det är mina barn. För dem skulle jag kunna offra mitt privatliv så att de mår bra och inte tvärtom - satsa på mitt privatliv så att de mår dåligt. Nej, hellre blir jag en gammnucka och har hedern i behåll!

 

 

Nya känslor

Att offra eller att offras....
Ena stunden offrar jag allt, hela mig själv och min själ, tycker livet leker. Andra stunder blir jag ett offer för smärtan i själen. Men nu har en ny känsla infunnit sig sen en tid tillbaka - likgiltighet. Inget är roligt, mitt eget sällskap står jag knappt ut med själv. Naturen som har varit mitt andrum och min helare rycker jag bara på axlarna åt...OCH?!...

Mina ord är borta, glädjen försvunnen, ser inte det vackra och inspirationen till att göra saker finns inte. Allt sker med tvång från mig själv när saker ska göras. Går omkring i samma spår hela tiden, runt, runt, hittar inga nya spännande stigar som lockar med lärdom, spänning och glädje. Vad är det jag inte ser eller inte vill se?

Om man inte vet var man ska
är det ingen idé att skynda sig.
Man vet ändå inte när man kommer fram

- NALLE PUH -

 

 

Kvinnlighet

Efter min operation av bröstcancer med tillhörande cytostatika och strålning är det nu "bara" fem års knaprande på antihormon-tabletter kvar. Dessa tabletter skickar genast ut mig på nya upplevelser bland kvinnans alla måsten här i livet. Det är den sista biten i den kvinnliga cykeln - klimakteriet. Sen får det väl räcka?

Först ska vi ha ont när brösten växer, vilket sedan övergår i flera års menssmärtor. En stunds njutning, om vi har tur, leder sedan till svällande, värkande kroppar och en mer eller mindre smärtsam förlossning. Sen kommer då till slut alla dessa vallningar och frossor. Det är väl inte undra på att kvinnfolket är ett starkare släkte om man jämför med männen.

Dessa vallningar bland kollegor och vänner har jag suttit och skrattat åt så många gånger och nu är jag då där själv. Skratta bäst som skrattar sist! Fräsch som en nyponros kan jag bara glömma, då det helt utan förvarning bara bränner till i kroppen, och då pratar jag inte om att bli lite småvarm. Nu pratar vi om hetta! Och vad följer med hetta...jo, naturligtvis svettningar i tid och otid. Täcke av, täcke på, fötterna utanför, fötterna innanför, täcke av, täcke på, tröja av, tröja på...ge mig en servett eller något annat jag kan vifta med, tack!

När denna perioden är över, är det då livet börjar? Fullärd och kraftfull? Jag tror och hoppas det så allt detta inte har varit förgäves, för då hade det varit enklare att få hår på bröstet och komma in i målbrottet.

Hjärtlös?

Nu efter en veckas fundering på frågan från psykoterapeuten om hur det känns i kroppen att inte bli berörd, på ett eller annat sätt, hittar jag fortfarande inte de rätta orden. Hur ska jag kunna förklara en sån känsla som ibland kan knäcka och ibland stärka mig...

Hjärtlös skulle kanske kunna vara ett ord - att inte känna sig levande, inte behövd, en ihålig och hjärtlös person. Fast hjärtlös är jag inte, jag bryr mig om andra, ibland mer än om mig själv.

Om jag är din vän - berör mig.
Inget visar att du tycker om mig som en varm kram.
En helande beröring när jag är nere betyder att jag är älskad.
Det försäkrar mig om att jag inte är ensam.
Din beröring kan vara den enda jag får.

 

Om jag är din livspartner - berör mig.
Du kan tro att din passion är tillräcklig
men endast dina armar håller rädslan borta.
Jag behöver din mjuka, tröstande beröring
för att minnas att jag är älskad för den jag är.

 

Om jag är ditt vuxna barn - berör mig
Även om jag har en egen familj att hålla om behöver jag fortfarande

mammas eller pappas armar när jag är svag.
Som förälder själv är synvinkeln en annan
jag ser att uppskatta dig mer.

 

Om jag är din åldrande förälder - berör mig.
Så som jag berörde dig när du var mycket liten.
Håll min hand, sitt tätt intill mig, ge mig styrka
och värm min trötta kropp med din närhet.
Fast min hud är skrynklig älskar den att bli smekt.
Var inte rädd. Berör mig!

Snurrigt

Tänk vad snurrigt det kan bli i livet. Att de jag har upplevt i min barndom och ungdom forsätter att påverka mig i min ålderdom. Det ena efter det andra skalas av i mina samtal med psykoterapeuten, allt för att komma åt kärnan i och av mig själv. Vänder och vrider på sakerna, upplever och tittar utifrån och alltid med en näsduk i handen. Tårarna rensar och tårarna frigör.

Kvinnan som jag samtalar med tycker nog att jag är lite skruvad ibland, speciellt när samtalet kommer in på min sjukdomstid. Hon ställer frågan om jag har känt ilska över att jag blev drabbad av bröstcancer och när jag då svarar henne "Hur kan jag vara arg på en erfarenhet och lärdom i livet? Jag kan bara vara tacksam!". Jag ser att hon höjer på ögonbrynen och inser att där tänker vi inte lika i just den frågan.

Tacksamhet över vad som händer i livet just nu, är kanske inte riktigt det lättaste att känna. Fast en dag kommer jag även där att tacka för erfarenhet och lärdom. Det som är viktigast just nu är att lära mig att tycka om mig själv trots mina fel och brister.