Mindre GOD JUL

Julaftonsmorgon - ligger kvar i sängen länge. Vägrar kliva upp till denna dag som inte är som vanligt utan drar täcket över huvudet och gråter tyst för mig själv. Blir kvar så länge att mor i stugan kommer in och funderar hur det är. Tungt, tungt, tungt... Får iväg några få julhälsningar utan större glädje. Vill inte tänka eller känna andras glädje över dagen. I år är det en mindre god jul.

Rastlös i kropp och själ så det är tur att det finns lite snö att skotta och lite tvätt att tvätta. En sväng upp på byn dels för att ställa i ordning ett rum för massage i mellandagarna och för att handla lite. Det blir en mindre jultallrik till lunch, Kalle Anka och ett hopplöst kämpande med att hålla ögonen öppna där jag ligger i soffan under eftermiddagen. Släpas runt på en promenad på hala vintervägar. Njuter inte, glädjer mig inte...

Snart jul

Ibland så känns det som
om livet helt står still
Och just det man är i
är inte det man vill.

Man känner sig så svag,
så vilsen och så feg…
Så känns det till den dag
man vågar ta ett steg.

Då öppnas nya vägar
Och man får perspektiv.
Och plötsligt kan man se
hur man vill ha sitt liv.

Och när man blickar bakåt
när man har fått distans,
så ser man att det svåra
var källan till en chans.

Text Siv Andersson

Tack fina Skogssyster för dom orden!

Dessa dagar börjar det bli extra tungt då julen har varit och är mycket betydelsefull. Den här julen blir det extra konstigt och framförallt sorlig. Det är många rädslor som skall mötas speciellt min rädsla för ensamhet. Ensamheten och jag är inte vänner. Samtidigt som jag inte tycker om att vara ensam önskar jag mig bara att få vara det. Kan sakna sällsakp och någon att prata med samtidigt som jag inte orkar. Skulle hur lätt som helst kunna gå in i lägenheten, låsa min dörr och stänga allt och alla ute. Tvingar mig själv att låta bli, tvingar mig själv att fråga efter sällskap, tvingar mig själv att ringa samtal, tvingar mig själv att vara själv.

Avfart

Livet är då för underligt, vi vet vad vi har och vad vi har haft men vi vet inte vad som komma ska. Efter ett långt år av sjukdom, kämpande och många tankar om livet och dess mening har kropp och själ nu tagit mig till en ny avfart här på livets väg. Den vägen är långt ifrån rak, bred och med milsvid utsikt. Kan nog mer likna den med en taskigt upptrampad kostig bland små kullar och djupa dalar.

Att vandra denna väg med tung ryggsäck och utan sällskap ger många stunder till eftertanke. Frågan är om man någonsin kommer att hitta svaren på alla frågor som dyker upp i tanketid. Troligtvis inte...
Nu gäller det "bara" att hålla sig upprätt, lägga av sig lite av den onödiga packningen, finna en kort raksträcka att vila sig på efter nästa backkrön, hoppas på kärt yngre återseenden och lyfta blicken och se framåt.

Ett år senare...

Ett år senare är det åter dax att platta till brösten igen för att kolla läget. Lätt pirrig i magen sitter jag i väntrummet på bröstmottagningen och väntar på min tur att komma in på mammografi. Aj!...denna gången känns det mer i bröstet som har blivit opererat när det klämms ihop i apparaten. När jag är färdig blir det en vända till i väntrummet om det skulle behövas göras en ultraljuds undersökning med. Dessa minuter är timmar långa innan sköterskan är tillbaka och meddelar att det inte behövs utan att jag kan gå hem. Pust!

När det ändå är dax för undersökningar är det lika bra att göra det ordentligt, tid till bilbesiktning, tandläkare och cellprovsundersökning trillar in. Tar det aldrig slut?!

Dagen då det är tid för att göra ett återbesök hos läkaren på onkologen tickar hjärtat lite fortare. Väntar, väntar, ticktick. Så får jag äntligen komma in på rummet och läkaren dyker upp. Många frågor och funderingar...funderar på om hon aldrig ska sluta prata med mig när en halvtimme har gått. Ibland önskar jag att jag hade hållt tyst om tankar och klokhet. Innan jag får lämna rummet ska brösten plockas fram en stund för att undersökas. Får en godkänd stämpel i rumpan och sen är det bara att åter igen kliva på det nya tåget som har hämtat upp mig för ännu en ny utmanande resa här i livet. Startar i uppförsbacke efter detta året - känns sådär.

Hjälp...

 



Efter några dagar på jobbet kommer jag snabbt in igen att vara behjälplig. Efterfrågan av vilken typ av hjälp är väldigt varierande från hur man gör när man ska hänga upp gardinstänger till att trösta eller vad man säger för att trösta. Hyffsat lätt att hjälpa till med, men så finns det svåra att be om hjälp själv...

 

Hur svårt är det inte att ställa frågan: "Kan du hjälpa mig?" Det är helt klart mycket lättare att säga: "Självklart hjälper jag dig!" Är det en arbetsskada tro...isåfall borde jag göra en anmälan på det hos skyddsombudet. Laddar och försöker lära mig att be om all den hjälp jag behöver, för ännu ingår ingen inbyggd larmknapp på armen när vi föds.

 

 

Arbetsdag

Måndag morgon ringde väckarklockan till arbete efter nästan ett års frånvaro. Som vanligt kan jag nu mera säga hade inte natten varit så god sömnmässigt, så det var ett snurrigt huvud jag fick med mig under dagen. Har tur att den fösta dagen håller sig behagligt lugn. Värre blir det när jag i sista minuten ser att det är dax att planera in sitt schema lågt in på det nya året. Livet som förändras så snabbt hur ska jag kunna veta hur jag vill arbeta och göra så långt fram i tiden? Gissar mig till en mängd dagar och genast ser det ut som om det är mer svärta på pappret än tomrum. Att förhoppningsvis kunna plocka upp sig procentmässigt verkar bli tufft men kan behövas för att malen ska äta upp plånboken totalt. Japp det är bara till att hoppa på ekorrhjulet igen och komma tillbaka till verkligheten.

Livet...

Livet tuffar vidare på nya vägar och mot nya mål. Ett års resa är snart över och det är snart dax att packa väskan och börja arbeta igen. Lite pirrigt i magen kommer det säkert vara och natten innan kommer kanske inte vara så god. Men ser fram emot att träffa alla igen.

Livets skola har varit tuff de senaste året och när jag äntligen tror att det är över är det dax för ett återbesök med en ny omgång mammografi och läkarbesök. Nästan som att börja om på noll är känslan fast ändå långt därifrån. Har ännu inte förlikat mig med att jag är en av dem alla i statistiken som blir utvalda att ta denna lärdom.

Nu ser jag fram emot att det här långsamtväxande hår får lite fart så jag kan få bestämma en egen frisyr, för hårfärgen är ju redan förutbestämd...grå, grå, grå.

 

Mår...bra!

Vissa dagar är mer fantastiska än andra, idag har varit en sån dag. Får bläddra långt tillbaka i tiden för att hitta dagen där det sist står "Få massage". Men idag är det äntligen min tur att få kolla av om det är ok att ligga på magen en längre stund utan att det opererade bröstet ger sig till känna. I dörröppningen möter jag ett kärt återseende, en fantastisk näsflöjtist och ett energiknippe till kvinna. Blir så glad över att återse henne. Några minuters samtal och sen svischar hon vidare ut i livet.

Av med kläderna och in under handdukar och filt. Redan där har den fantastiska känslan infunnit sig. En timme senare och en underbar väldoftande massage senare är det hopplöst omöjligt att ens tänka sig att öppna ögonen, röra på sig, kliva upp och klä på sig. Nockad och in-checkad tills morgondagen...tack gärna!

Långt senare och mycket motvilligt är jag dock uppe, påklädd och tar itu med dagens sista timmar. I morgon ska bilen styras mot arbetet för att hämta framtidens schema. Framtiden som börjar fortare än vad man har tänkt sig.

 

"Jag är intresserad av framtiden, för det är där jag ska tillbringa resten av mitt liv."

 

 

 

 

Rosa bandet-kväll

Lokalen är fylld med kvinnor och det är ikväll jag ska få berätta min sanning...min sanning om min resa. Först ut är ordförande från Viktoria föreningen som berättar om hur de arbetar. Sen är det då min tur...pirrigt. Första gången jag står upp och ska berätta om något så personligt för helt vilt främmande människor. Jag är ingen talare och jag är inte den som ställer mig i rampljuset frivilligt, fast det är klart detta gör jag ju frivilligt...

Bestämde mig redan från början att hoppa över stödord utan försöka tala från hjärtat. Det viktiga är kanske att ha koll på den röda tråden så jag hittar tillbaka till den. Lite vatten först sen är det bara att kasta sig ut, bära eller brista. När en halvtimme har gått sitter de flesta och torkar sina ögon. Hoppsan det var kanske inte riktigt så jag hade tänkt att det skulle bli, men får tolka det som ett gott betyg. Fick många tack efteråt vilket värmde i hjärtat. Fast det som värmde allra mest var att få svara på frågorna som en bröstsyster hade som var mitt uppe i sin cytostatika behandling - Ritade de på dina bröst vid strålning? Hur länge sitter färgen kvar och hur går det till vid strålningen? Att få svara på dessa enkla frågor som tyngde henne för tillfället har nästan gjort min resa värd att resa. Jag har inte bara gjort den för min egen del utan även gjort den för andra. Jag har fått svaret på min fråga. TACK!

 

 

Tappat fästet

Efter att ha landat åter igen i vardagen och där tankarna har sorterats efter Österlen vistelsen hittades ytterligare några biverkningar som inte fanns med på de långa listorna från sjukhuset. Dessa biverkningar är mer skrämmande än infektionskänsligheten, rinnande ögon och illamåenden. När jag sitter och lyssnar på hur de andra har det efter sina behandlingar kommer i stort sätt samma saker fram hos dem alla. Vissa saker känner jag igen andra inte. Bortdomningar i händer och fötter, svullna armar, trötthet, vallningar, värkande leder, avsaknad av sexlust, koncentrations svårigheter, borttappande av sig själv, dåligt minne.

Det vi alla kämpar med är att försöka komma tillbaka till ett liv som påminner om tiden innan. Hur mycket vi än vill så kommer det aldrig att gå. Nu finns det bara tiden efter och det är där vi behöver lägga vår energi och kraft. Enkelt sagt, tuffare att genomföra.

Att vara stark är inte
att aldrig falla
att alltid veta
att alltid kunna.

Att vara stark är inte
att alltid orka skratta
att hoppa högst eller vilja mest.

Att vara stark är inte
att lyfta tyngst
att komma längst eller
att alltid lyckas.

Att vara stark är
att se livet som det är
att acceptera dess kraft
och ta del av det
att falla till botten,
slå sig hårt och komma igen.

Att vara stark är
att våga hoppas
när ens tro är som svagast.

Att vara stark är
att se ett ljus i mörkret
och alltid kämpa för att nå dit.

 

 

Början - slut - början

Oj!...plötsligt så var det bara slut. Tiden har sprungit iväg och dagarna har varit intensiva, både med att hinna med att äta och prata. Det som började lite konstigt med det jag tyckte ifrågasättandet av inre styrka slutade med att alla hittade mer eller mindre sin egna inre styrka, fick nystarter, pånyttfödelse och aha-upplevelser. Måste påminna mig själv om att skogssysters språket inte förstås av alla.

Det underbara paret David och Emma bjöd hela veckan på fantastisk god mat. Vi blev serverade säsongens grönsaker i alla dess färger med ljuvliga smaker och med Emmas goda stenungsbakade surdegsbröd. Önskar att man hade kunnat åka dit för en dagens men de har de tyvärr inte. Catering tyckte jag att de nämnde.

 

 

Tidigt i ottan samlades vi i den veduppeldade lokalen bakom huset för att mjuka upp våra kroppar med lite yoga. Efter mycket knak och sprak i kroppen känns den efter några dagar lite, lite mjukare. Så nu finns det nästan risk för att jag kommer att sakna det hela. Fast det är klart jag har ved, en kamin, övningarna på ett papper och en yoga matta så det finns inte så många ursäkter egentligen att inte fortsätta. På kvällarna avslutade vi dagen med en lång och skön avslappning utom en av dem då kom den entusiastiska chokladkvinnan från Lilla chokladbutiken i Kivik och höll en smakrik stund tillsammans med oss.

 

 

 

Trots alla de olika åldrarna, bakgrunder, öden och livshistorier finns det mycket tacksamhet efter dessa dagar över att ha fått träffa alla dessa kvinnor. Jag önskar dem allt gott här i livet och är lite rörd då jag styr kosan mot Moder Jord i Kivik och verkligheten igen.

 

 

"Vissa spänningar är nödvändiga för att själen ska utvecklas,

och vi kan ha god nytta av dem. Vi kan söka efter varje tillfälle

att ge och ta emot kärlek, att uppskatta naturen, att läka

våra sår och andras sår, att förlåta och att tjäna."

av Joan Borysenko

 

 

 







Inre styrka

Vilken natt...isande kallt på rummet, en vinande vind utanför och regn som slår på rutan. Några få futtiga timmars sömn blev det väl sammanlagt, så när klockan började närma sig yoga-tid är jag inte riktigt på hugget men det ska göras. En brasa i kaminen knastrar och en skön värme sprider sig i rummet där vi ska hålla till. Hej å hå...smidig är man inte! Men efter 1½ timme är det riktigt skönt.

Fortsätter morgonen med att samtala i grupp om våra tankar och frågor vi går och bär på. Plötsligt känner jag att jag blir ifrågasatt om min styrka jag har och har haft under tiden av min resa. Troligtvis blev jag för skrämmande för de andra kvinnorna men även för psykologen. Tänk vad otäckt att bära på en inre styrka...eller? En tre minuters tyst övning där vi ska titta en person i ögonen hela tiden och sedan tala om vad vi ser i dessa själens ögon får avsluta förmiddagen.



Talldungen

Talldungens gårdshotell, Brösarp

 



Så har jag då hamnat på underbara Österlen för några dagars rekreation. Här ska det samtalas, bli matmedveten och yogas tillsammans med tio andra kvinnor som har varit ute på resor långt ifrån denna värld. Deras resor går inte med ord beskriva, kan bara försöka - otroligt, starkt, förtvivlat men framför allt hoppfullt.

Dagen har varit intensiv framförallt att hinna äta all den mat som serveras. Och vilken mat...närproducerat, ekologiskt, färgglatt, smakrik, lagat med kärlek och fantastiskt god. Glöm snabbmat och servering från bläck, här är det linneservetter, färdig upplagt och serverat vid bordet som gäller men ändå på ett enkelt sätt. All beundran till det unga paret som driver stället.

På de gamla udda stolarna som står runt borden blir vi sittandes hela dagen och bara matas med information och livsöden, Gissa om jag saknar skogssystrarnas stora ring på golvet och en kudde att sitta på, är helt stel i kroppen. Så när kvällen kommer ser t o m jag fram emot att böja till kroppen med lite yoga. Men för att inte skrämma oss stackare som aldrig har provat yoga innan blir det några korta övningar innan vi får lägga oss på golvet för en skön avslappning av ljudet från elden i kaminen. Nu känner jag mig mer bekväm och hemma.

Knatar tillbaka till mitt lilla Blåklint´s rum och pustar ut en stund. Blir ståendes som en åsna mellan två hötappar...två sängar och en person, vilken ska jag nu välja? Jag tar den ena och lämnar den andra ledig till...vem vet, kanske huset huserar något spöke....hyyy.

Mäktiga ord

Denna dag kom det ett fint brev från kusin i norr. Brevet innehöll så många fina ord som jag gärna dela med mig.


För den som har bestämt sig

Du har en glöd inom dig, känner du den?
Även de morgnar du inte känner för någonting annat än att vända dig och somna om. Också de tillfällen du klipper med ögonen och kisar försiktigt mot ljuset så finns den där, slumrande.

Den där glöden kan tända hopp i andra människor. Tämj den inte, använd den istället. Rikta den mot något konstruktivt, kanalisera den där energin. Använd kraften som finns i att bestämma sig på allvar.

För den som har bestämt sig .... är det aldrig för sent

För den som har bestämt sig .... öppnar sig alltid en väg

För den som har bestämt sig .... blir det svåra enklare

För den som har bestämt sig .... skrämmer inget längre

För den som har bestämt sig .... växer också självförtroendet

För den som har bestämt sig .... minskar även självtvivlet

För den som har bestämt sig .... finns det ännu en dag

För den som har bestämt sig .... blir orden plötsligt på riktigt

För den som har bestämt sig .... blir målen tydligare än hindren

För den som har bestämt sig .... finns alltid något att kämpa för

Andra kanske vill leda in dig i redan upptrampade spår, men du ska vara vild och fri. Gör det du sagt att du ska, starta det du tänkt på så länge, var den du vill vara, bli den du skulle kunna bli. Vad annars ska du göra?

Tiden går min vän. Har du bestämt dig än?

av Olof Röhlander

Program

Du milda Gudinna vad har jag nu gett mig in på? Programet för rekreationsveckan har kommit och jisses säger jag bara efter att ha läst igenom det. Var morgon är det yoga mellan 7-8.30...vad är det för grymm tid? Här gäller det visst att vakna innan tuppen för att hinna få bort kudden från ansiktet. Gillar mer programpunkterna, tid för vila och chokladprovning för det är väl det som kallas rekreation?

 

 

Underbara kort

Ibland önskar jag att jag kunde beställa ett facit på livet, bara så jag kunde få tjuvkika lite. Men det är inte så enkelt därför har min passion blivit kort, affirmations-, morgonpepping-, ängla-, tarotkort och inte att förglömma runor. Svaren finns kanske inte i dem heller men de kanske kan ge en gnutta hopp att man är på väg mot rätt riktning. "Du är på väg" var det första kortet som jag fick i morgonpeppingkorten som jag fick i gåva från mina arbetskamrater. Det är en mening som jag ständigt ser framför mig även om jag byter ut korten då och då. Du är på väg...det låter så skönt och hoppfullt.

Denna morgon kom jag på att det var längesedan jag hade skifta kort, "Du är så modig" kommer fram. Jaha!? Jag? Suger på orden och tackar. Ett pling i mobilen hörs och ett sms har landat som säger: Hej i solen! Vi konsulter i min grupp har nu bestämt att vi ska ha en Rosabandet-kväll den 17 okt i XXXX. Har du lust att komma och berätta om din erfarenhet? /XX . Hm...är det här svaret på min fråga vad jag skulle lära mig av min sjukdomsperiod? Vad jag skulle ha erfarenheten till, var den bara för min egen del eller också för andras? Känner mig hedrad och får genast fjärilar i magen. Ber om betänketid innan jag svarar. Men vad sjutton...här har jag just fått ett kort om att jag är modig och sen tvekar jag. Kastar mig handlöst ut i det okända och messar tillbaka ett:  Ja, tack det är klart att jag ställer upp! Kanske detta är början på DU ÄR PÅ VÄG! 

Gudalikt

Med en svag doft av rök från gårdagen på Gudahagen kan jag inte annat än sucka av hjärtevärme. Rökdoften som minner mig om underbara och vackra människor, rökdoften som minner om tider som har varit och rökdoften som minner om saknad. Tack för att jag får känna och uppleva allt det vackra framför, i och bakom dimmornas världar tillsammans med er.

Full av berusning kan jag inte annat än känna längtan efter det kommande...

Med varje steg
Fot framför fot
Vandrar jag på stigen
Jord mellan mina tår
I kontakt med helheten
Jag vandrar framåt
Med kraft
Med gnistan
I styrka och skönhet

 

Skratta eller gråta?

Ja, man vet inte riktigt om man ska skratta eller gråta efter besöket hos läkaren idag. Trodde själv att jag var hyffsad frisk för att kunna börja jobba igen, så jag undrar vad det var som gjorde att läkaren sjukskrev mig helt hela oktober ut...kan det ha varit mina onda fötter eller de stora frågorna om och i livet... Så då har jag visst lite till att jobba med trots allt. Mera natur...ännu mer natur...mera Skogssystrar...och mera fika. Sen får det väl vara bra?

Skogssystrarna kallar och det ska jag verkligen hörsamma, packa väskan och åka iväg för gemenskap, glädje och kärlek. Underbart och saknat!

Ett mail ang. rekreationsdagarna på Österlen har trillat in. Simrishamn har bytts ut mot Brösarp men det verkar vara helt ok det med se: www.talldungen.se Önskar nu bara att det blir av och att det blir fina höstdagar den veckan.

Stapplande steg

Med stapplande steg mot det nya livet, för inget är som förr...

Väckarklockan ringer och det är dax att köra till jobbet, hur konstigt känns inte det. Denna dag ska det kickas off mot nya tider, tider som förhoppningsvis erbjuder nya spännande utmaningar, nya arbetskamrater, nya deltagare och öden. Många varma kramar möter mig och mitt hjärta fylls av glädje och tacksamhet. Vissa kramar och samtal förvånar men glädjer mig samtidigt mycket, än finns det hopp.

Får tyvärr leva med att jag "ser bra ut" fast kroppen inte riktigt vill som mig så någon lång promenad tillsammans med arbetskamraterna blev det inte. Går ensam ner till stranden för att möta upp dem och hinner få en stunds egen tid, en stunds vila från alla intryck. Tillbringar några fantastiska varma och soliga timmar dansandes på stranden tillsammans till rytmiska afrikanska toner. Guldkorn! Grupperna splittras och går åt varsitt håll tillbaka, kvar står jag och måste välja en annan väg för att orka, för inget är som förr...



Dagar



Då är de efterlängtade dagarna med familjen hemma vid redan över. Det har varit intensiva dagar med lite klämma, känna, dofta och pussa på den nya familjemedlemmen, möhippa/svensexa med gokart tävling, Noraglass ätande, en liten stund i skogen och som avslutning en fin bröllopsmiddag. Roligt men lite tröttsamt för en annan som bara brukar träffa några i taget.

Väl hemma igen finns det en hel del att göra efter den lilla semestertrippen, gräset har vuxit till sig, tvätthögen blivit större och kylskåpet gapar tomt. Vardag!
Ja, nu har det kommit ett datum på när vardagen börjar igen...på riktigt. Den 16 september slutar "ledigheten" och det är dax att börja jobba lite igen. Så förhoppningsvis har jag väl vilat upp mig till dess och kroppen hunnit att återhämta sig ytterligare lite till.

"Ni har känt varandra från det första trevande mötet till den här stunden.
I något skede bestämde ni er för att gifta er.
Från den stundens ja till den här stundens ja, har ni lovat varandra och kommit överens utan formella förbindelser.

De symboliska löften ni kommer att avge idag är ett sätt att säga till varandra
"Du vet alla de saker vi lovat och hoppats och drömt – jag menade det, var enda ord".

Se på varandra och kom ihåg den här stunden i livet.
Före den här stunden har ni varit många saker för varandra –
bekanta, vänner, älskare och till och med lärare.

Nu ska ni säga några ord som för er över livets tröskel och mellan er kommer det aldrig igen att bli sig riktigt likt.
För efter dessa löften, ska ni säga till världen, Det här är min man! Det här är min hustru!"

All lycka till Er /Puss & Kram

Miljöombyte

Så har dagen kommit då det är dax att göra ett litet kortare miljöombyte. Det blir en resa där systrar skall mötas igen, ett möte som efter ett halvår känns som en evighet. Och mycket har hänt sen sist. Ska bli skönt att komma "hem" ett tag till Bergslagsskogarna och hämta lite energi.

                                                                 

Trött själ

Lite trodde jag att jag hade lärt mig under denna resan men börjar tvivla. För att lyssna på kroppen vad är det? Tuggar på i samma takt och spår som innan. Försöker vila men kommer ínte till ro, försöker sova men blir inte pigg, försöker stilla tankarna men har fått in en tromb, försöker att hitta mig själv men tappar kontakten, försöker att bara vara...

Tror visst att tiden har kommit i kapp mig och det är dax att förstå, dax att landa. Kan jag få önska mig en mjuk landning?

Bra byte

Efter gårdagens resa ner till Lübeck fram och tillbaka är det en mör kropp som går omkring här hemma och plockar, städar och tvättar. Bestämmer mig efter några timmars slit som knappt ger resultat att styra bilen mot arbetsplatsen. Det är nu första gången jag besöker mina arbetskamrater utan mitt hämtehår. En del har sett mig innan fast då något tunnhårigare och andra inte. Ett djupt andetag sen är det bara till att kliva ur bilen och möta blickar och frågor. Överlevde och tackar för de fina kommentarerna. Alltid lika roligt och energi påfyllande och tömmande att träffa alla. Snart är det dax att bestämma ett datum när jag ska börja jobba...på riktigt.



Aj!

Det nya livet har nu pågått ett par dagar och inte heller det är en dans på rosor. Under avslutningssamtalet med läkaren upplyste hon mig om att de området som hade blivit strålat kunde förvärras under de kommande 14 dagarna. Och naturligtvis kan jag checka av även det på biverkningslistan. För när det var dax att göra en ny omläggning av det sår som hade börjat komma under bröstet så...AJ!!!...en stor skinnbit följer med bandaget när jag tar bort det... AJ!!! Sitter ju lagom lätt läkt till eller inte. Blir lite trött på det här nu och gråter ett par tårar åt det hopplösa, f*n med! På nytt är det dax att ringa till VC och be om lite plåster på såret. Nu är det inte roligt längre det här.

"Känner du dig låg? Hitta en brygga!"



Vägskäl

Då var denna resan mer eller mindre slut och det är dax att vänta på stationen för en ny resa mot okända mål...denna gången får det bli med tåg.

Den avslutande turen idag innehöll den sista omgången strålning som nu efter fem veckor har gett mig en brunsvart färg, en bröstvårta som värker och ett sår under bröstet. Så nu blir det väl till att sätta en piercing i bröstvårtan, koppla till någon grov kedja och fästa den runt nacken för att det ska lufta och läka. Smällar man får ta. Ett informations samtal med läkaren som råder mig att glömma denna resan och gå vidare... Tror visst att det är lättare sagt än gjort och varför glömma? Det finns ju hur mycket som helst som jag har lärt mig av detta, om mig sjäv och om andra.

"Står man vid målet, ångrar man inte resans möda och besvär."

En kall cider som delas med äldsta dottern får bli mitt firande i all enkelhet. Mysigt!



Färdig bussad

Så var då den sista resan avklarad med buss, imorgon slår jag på stort och åker bil ner till Malmö. Det har nu gått fem veckor av ett evigt farande hit och dit i bussen. Vissa dagar har jag haft så ont i kroppen av alla de häftiga inbromsningarna pga pågåeende vägarbete längs med vägen, så att vara busspendlare är inget för mig. Beundran till dem som orkar. Många olika personligheter har klivit av och på. Och många är det inkl. mig själv som har försvunnit in i sin egen lilla värld genom att sitta och lyssna på musik, en skön avkoppling. Så de stora planerna på att lyssna på ljudböcker var inget som fungerade för mig. Ett kapitel sen var jag borta i egna tankar eller helt tanklös. Så fem veckors meditationsträning har det blivit istället, alltid något.

Ser nu fram emot den sista dagen och stundande vila. Kroppen är sliten, själen lika så och humöret ligger inte på topp. Nej, nu stundar energipåfyllning och egentids dagar.

Räknar vidare

Tre behandlingar innan slutet har jag nu fått ett namn på mannen som hjälper mig var dag - Abbas! Nu återstår det bara den unga tjejens namn så har jag dem alla. Två dagar kvar att försöka luska ut det, kanske rent utav ska fråga henne.

Ibland går vissa saker bara sönder eller beter sig konstigt speciellt när det är elektronik och jag inblandade tillsammans, ingen bra kombination. Detta lilla beteende finns även när jag och vissa personer talar med varandra i telefon, ibland är det helt hopplöst. Så att strålningsapparaten skulle lägga av precis när behandlingen skulle påbörjas idag förvånade mig inte ett dugg. Hann lagom komma in i rätt andning då dörren öppnas och det börjar gå folk ut och in ur rummet. Abbas ber om ursäkt för att det har blivit något problem med apparaten och hoppas att det snart ska vara åtgärdat. Där ligger jag då lätt avklädd med armarna över huvudet och kan inte annat än att ligga still för att inte inställningarna ska bli felaktiga. Tiden går och det börjar bli lite jobbigt. Försöker att tänka på annat..."Du kanske vill lyssna på lite musik så länge?" säger Abbas och jag tackar ja. Efter ytterligare lite tid kan den tredje sista behandlingen påbörjas och jag får åter klä på mig, tack för det.

Väl hemma igen lyser solen och temperaturen är hög. Solsängen drar även om jag inte får, den brunsvart färgen under bröstet har nu spridit sig upp i armhålan så det gäller nog att vara lite försiktig. Lite ben i solen och resten i skuggan övertäckt med en sjal på de mest utsatta ställerna får bli dagens kompromiss innan gräsklipparen kommer fram och en tur med cykeln görs i denna ljuva sommartid.

Nedräkning

Nedräkningen har börjat på/till:

• de antalet sinande behandlingar.
• de de färre bussresorna.
• nära och kära dagen!
• att jag ska få träffa nya systersonen.
• det är dax att gå på systers bröllopsmiddag.
• Skogssysterdagar!
• sjukskrivningsdagarnas slut.
• arbetet påbörjas igen.
• arbetskamraterna åter ska mötas.
• att vardagen kommer åter.
• de mest efterlängtade - Att få vara LEDIG!!!

Provsvar



Fredag - dagen för provsvar.
Bestämmer mig för att inte ta med mig någon denna dagen, även om maken frågade ett antal gånger om han inte skulle följa med. Kände att om jag nu har påbörjat denna lilla avstickare själv vill jag även avsluta den själv. Läskigt om något men känner mig ändå trygg i det. Tanke-Tina sitter och mal med mig på hela bussresan ner så det finns ingen möjlighet att låta tankarna springa iväg mot OM. Glad att ha henne med mig, tack.

En snabb behandling och lite ompyssling inför helgen. Har nu fått så många strålbehandlingar mot bröstet så att skinnet säger ifrån. Får någon stor jätte vadderad lapp som ska skydda huden från skav och att det går hål på det under bröstet. Lite extra utfyllnad är precis vad jag behöver ju. En stunds väntan innan läkarbesöket och det hinner bli lite tankar och känslor i kroppen. Känner mig nästan lite svimfärdig en stund av rädsla. Skärper till mig och hittar åter tillbaka till mig själv. Så hör jag mitt namn ropas upp. Hälsar på läkaren och han hinner knappt stänga dörren förrens han säger "Provsvaret visade ingenting". Med en lättnadens suck säger jag "Då behöver jag inte sätta mig ner då" till honom. "Även positiva svar kan höras sittande" svarar läkaren. Sätter mig ner och han läser ur journalen vad det står. Många fina latiska namn var det iallafall som i korthet betydde att det var något grumligt fett utan cancer celler som de hade tagit från bröstet. Men vad fasiken då!! Om de nu har gjort en fettsugning kunde de väl ha tagit i rejält kan jag tycka. Går med lätta steg därifrån och torkar en liten tår från ögat.

"Välkommen tillbaka till livet. Det tar ett tag att bli trygg med att man får stanna.

 Det svåra var inte att leva som om varje dag var den sista.

 Det svåra var att leva som om varje dag inte längre skulle vara den sista."

Jorunn P

Tack för dom kloka orden du vackra och starka vikinga kvinna.

Aj då!

Tänk om jag efter alla mina levnads år någon gång kunnat tänkt till lite före istället för att vara efterklok. Att vara "förklok" som Skogssyter döpte det till så fint. Men men...är huvudet dumt får kroppen lida.

Tisdag, denna dag då det är dax att ta ett nytt prov på min lilla nyupptäckta kula i bröstet. Mmm...det är nu jag börjar känna att lite sällskap kunde jag kanske ha frågat efter för att få tankarna på annat håll. Så dax när jag sitter på bussen. Typiskt, typiskt mig....kan själv!

Vimsar omkring lite mellan de olika husen innan jag hittar dit jag ska. Hinner under tiden hjälpa ett stadsbud att plocka upp lite paket från vägen som han tappade. Han hade hamnat hos rätt arbetsgivare iallafall - UPS - snabb och pålitlig leveransservice. Efter en kort stund i väntrummet kommer det ut en tjej, inte en dag över femton ser det ut som iallafall. Visas in till ett rum där ytterligare en ung tjej står och en manlig läkare - naturligtvis. Läkaren var väl inte jätte påläst kan jag väl säga. För trots  alla mina streck och tejpbitar lite överallt på överkroppen och ett bröst som börjar få en brunsvart färg av strålningen frågade han om jag nyligen var opererad och vart den nya knutan satt. Men hallå...du står och håller journalen i handen, står det inget där? Förra läkaren som skickade iväg mig på dagens uppdrag fick jag inte visa vart den satt utan han ville hitta den själv. Dagens läkare ville bli visad vart den satt. Inte riktigt lätt som patient att veta vilket ben man ska stå på. Letar själv reda på den och ännu en markering ritas dit, läkaren känner och en av de yngre tjejerna blir tillsagda att känna. Jo, varsågod...någon fler kanske? Ingen i väntrummet som vill? En stor nål plockas fram och körs ut och in i bröstet ett antal gånger. "Gjorde det ont?" frågade den unga sköterskan. "Nej" svarade jag. "INTE!" säger hon förvånat. Då förstår jag att jag ska vara glad för att inte all känsel är tillbaka för tillfället. Nu är det bara den där väntan som ska väntas igenom innan svar och nytt läkarbesök ska göras. Får underhålla mig med den goa förkylningen som har kommit efter alla kalla bussresor så länge.

Personligt

Har nu äntligen kommit en bit på väg med alla dessa resor och behandlingar. Femton gjorda - tio kvar. Bara till att bita ihop och göra det hur tråkigt det än är med alla dessa bussturer. Glad för att sommaren är som den är för min egen del. Mindre glad blev jag här om dagen då bröstet ska smörjas för att hålla sig mjukare än vad det är för att minimera brännskador. FAN...FAN...FAN!!! Upptäcker en liten ärt-stor knuta i bröstet...FAN! Det räcker nu!

Dagen därpå delar jag med mig till sköterskan om min upptäckt. Hmm...säger hon när hon får känna den. Vill att jag för säkerhets skull träffar läkaren så även han får känna. Så idag var det dax för läkaren att klämma och känna lite. Kanske i häftigaste laget då bröstet ömmar som vid mjölkstockning. Troligtvis är det ärrvävnad som gör en lite nipprig, men för att utesluta allt ska jag på provtagning på tisdag. Mycket ovanligt, näst in till aldrig brukar nya knutor uppkomma under behandling meddelade läkaren och jag känner mig trygg i det.

Efter undersökning och behandling har bussen redan hunnit att gå, så det blir en stund i solen på en parkbänk i väntan på nästa. Plötsligt står det en dam bredvid mig. "Får jag ställa en mycket personlig fråga?" säger hon. Lite förvånat tittar jag upp och svarar "Ja." Personliga frågor har jag ju svarat på förr så varför inte en till tänker jag. "Ditt hår, hur länge dröjde det innan det började växa? " frågade kvinnan. Jag blir lite full i skratt över den personliga frågan och ber henne sätta sig ner. Bestämt tackar hon nej och står kvar. Jag berättar på ett ungefär när det började och sen kommer det...hela kvinanns sjukdomstid, upplevelser, tankar och tacksamhet för att jag hade delat med mig bara bubblar ur henne. Lite försiktigt frågar jag om hon hade blivit erbjuden att prata hos en kurator och om hon hade varit där i så fall. "Nej, jag är kurator själv och håller på med KBT" svarar kvinnan. Naturligtvis, en kurator är ju också bara en vanlig människa utan superkrafter som behöver någon att prata med, tänker jag.

Glada för att vi har träffat varandra önskar vi varandra en trevlig helg och på återseende. Går mot bussen och tackar för möjligheten att få ge och ta emot dagens Änglahandling.

Peruklös

Efter de olidligt varma dagarna på bussen med dubbelhår är nu den ena frisyren kvar hemma. Äntligen vind i håret! Känns helt ok, men det är klart att jag hajar till var gång jag får syn på mig själv i något fönster då håret ser alldeles vitt ut. Är långt ifrån nöjd.

Alla dessa bussresor och behandlingar börjar bli rätt tråkiga och ta så mycket tid av dagen. En bra dag utan krångel tar fem timmar. En missad buss eller en full buss...ja, då suckar jag. Tio gjorda - femton kvar!!! Behandlingarna börjar lite smått att ge sig till känna då bröstet värker ordentligt vissa dagar. För att vara lite rädd om huden just där rekommenderade sköterskan mig att vara utan behå...nja.

Så för att inte hela sommaren ska kännas som en enda lång bussfärd får jag stoppa in lite mysiga fika/glass/lunch stunder. På tisdag är det dax för nästa - ÄNTLIGEN!!!