Besök

Har då hastigt fått för mig att bjuda hit mina arbetskamrater...utan att tänka mig för. Eftersom man inte längre har koll på dagar och tid så tror jag att det är vanlig vardag denna trettondagsafton. Trots detta misstag blir soffan full av många glada ansikten. Gladast är nog jag som får träffa dem. Torkar en tår då och då från ögonen av alla känslor som far omkring i kroppen. Tänk om man kunde lära sig att hantera dem med.

Tidigare under dagen ringde kuratorn som jag under gårdagen glömde helt bort. Ny tid bokad, skönt! Nästa gång telefonen ringer är det återigen från onkologen -tick,tick,tick- hjärtat slår snabbt och hårt. Denna gången gäller det en rekvisition till att få en peruk utprovad. Peruk? Så långt har inte tanken kommit men ringer och beställer en tid för utprovning. Ja, är det nu man ska bli vild och galen och ta den där långa, blonda och lockiga som maken önskar. Eller kanske den vågade knallröda? Vad det än blir hoppas jag inte att det kommer en ny Emil eller Gudrun farandes.