Aj!

Det nya livet har nu pågått ett par dagar och inte heller det är en dans på rosor. Under avslutningssamtalet med läkaren upplyste hon mig om att de området som hade blivit strålat kunde förvärras under de kommande 14 dagarna. Och naturligtvis kan jag checka av även det på biverkningslistan. För när det var dax att göra en ny omläggning av det sår som hade börjat komma under bröstet så...AJ!!!...en stor skinnbit följer med bandaget när jag tar bort det... AJ!!! Sitter ju lagom lätt läkt till eller inte. Blir lite trött på det här nu och gråter ett par tårar åt det hopplösa, f*n med! På nytt är det dax att ringa till VC och be om lite plåster på såret. Nu är det inte roligt längre det här.

"Känner du dig låg? Hitta en brygga!"



Vägskäl

Då var denna resan mer eller mindre slut och det är dax att vänta på stationen för en ny resa mot okända mål...denna gången får det bli med tåg.

Den avslutande turen idag innehöll den sista omgången strålning som nu efter fem veckor har gett mig en brunsvart färg, en bröstvårta som värker och ett sår under bröstet. Så nu blir det väl till att sätta en piercing i bröstvårtan, koppla till någon grov kedja och fästa den runt nacken för att det ska lufta och läka. Smällar man får ta. Ett informations samtal med läkaren som råder mig att glömma denna resan och gå vidare... Tror visst att det är lättare sagt än gjort och varför glömma? Det finns ju hur mycket som helst som jag har lärt mig av detta, om mig sjäv och om andra.

"Står man vid målet, ångrar man inte resans möda och besvär."

En kall cider som delas med äldsta dottern får bli mitt firande i all enkelhet. Mysigt!



Färdig bussad

Så var då den sista resan avklarad med buss, imorgon slår jag på stort och åker bil ner till Malmö. Det har nu gått fem veckor av ett evigt farande hit och dit i bussen. Vissa dagar har jag haft så ont i kroppen av alla de häftiga inbromsningarna pga pågåeende vägarbete längs med vägen, så att vara busspendlare är inget för mig. Beundran till dem som orkar. Många olika personligheter har klivit av och på. Och många är det inkl. mig själv som har försvunnit in i sin egen lilla värld genom att sitta och lyssna på musik, en skön avkoppling. Så de stora planerna på att lyssna på ljudböcker var inget som fungerade för mig. Ett kapitel sen var jag borta i egna tankar eller helt tanklös. Så fem veckors meditationsträning har det blivit istället, alltid något.

Ser nu fram emot den sista dagen och stundande vila. Kroppen är sliten, själen lika så och humöret ligger inte på topp. Nej, nu stundar energipåfyllning och egentids dagar.

Räknar vidare

Tre behandlingar innan slutet har jag nu fått ett namn på mannen som hjälper mig var dag - Abbas! Nu återstår det bara den unga tjejens namn så har jag dem alla. Två dagar kvar att försöka luska ut det, kanske rent utav ska fråga henne.

Ibland går vissa saker bara sönder eller beter sig konstigt speciellt när det är elektronik och jag inblandade tillsammans, ingen bra kombination. Detta lilla beteende finns även när jag och vissa personer talar med varandra i telefon, ibland är det helt hopplöst. Så att strålningsapparaten skulle lägga av precis när behandlingen skulle påbörjas idag förvånade mig inte ett dugg. Hann lagom komma in i rätt andning då dörren öppnas och det börjar gå folk ut och in ur rummet. Abbas ber om ursäkt för att det har blivit något problem med apparaten och hoppas att det snart ska vara åtgärdat. Där ligger jag då lätt avklädd med armarna över huvudet och kan inte annat än att ligga still för att inte inställningarna ska bli felaktiga. Tiden går och det börjar bli lite jobbigt. Försöker att tänka på annat..."Du kanske vill lyssna på lite musik så länge?" säger Abbas och jag tackar ja. Efter ytterligare lite tid kan den tredje sista behandlingen påbörjas och jag får åter klä på mig, tack för det.

Väl hemma igen lyser solen och temperaturen är hög. Solsängen drar även om jag inte får, den brunsvart färgen under bröstet har nu spridit sig upp i armhålan så det gäller nog att vara lite försiktig. Lite ben i solen och resten i skuggan övertäckt med en sjal på de mest utsatta ställerna får bli dagens kompromiss innan gräsklipparen kommer fram och en tur med cykeln görs i denna ljuva sommartid.

Nedräkning

Nedräkningen har börjat på/till:

• de antalet sinande behandlingar.
• de de färre bussresorna.
• nära och kära dagen!
• att jag ska få träffa nya systersonen.
• det är dax att gå på systers bröllopsmiddag.
• Skogssysterdagar!
• sjukskrivningsdagarnas slut.
• arbetet påbörjas igen.
• arbetskamraterna åter ska mötas.
• att vardagen kommer åter.
• de mest efterlängtade - Att få vara LEDIG!!!

Provsvar



Fredag - dagen för provsvar.
Bestämmer mig för att inte ta med mig någon denna dagen, även om maken frågade ett antal gånger om han inte skulle följa med. Kände att om jag nu har påbörjat denna lilla avstickare själv vill jag även avsluta den själv. Läskigt om något men känner mig ändå trygg i det. Tanke-Tina sitter och mal med mig på hela bussresan ner så det finns ingen möjlighet att låta tankarna springa iväg mot OM. Glad att ha henne med mig, tack.

En snabb behandling och lite ompyssling inför helgen. Har nu fått så många strålbehandlingar mot bröstet så att skinnet säger ifrån. Får någon stor jätte vadderad lapp som ska skydda huden från skav och att det går hål på det under bröstet. Lite extra utfyllnad är precis vad jag behöver ju. En stunds väntan innan läkarbesöket och det hinner bli lite tankar och känslor i kroppen. Känner mig nästan lite svimfärdig en stund av rädsla. Skärper till mig och hittar åter tillbaka till mig själv. Så hör jag mitt namn ropas upp. Hälsar på läkaren och han hinner knappt stänga dörren förrens han säger "Provsvaret visade ingenting". Med en lättnadens suck säger jag "Då behöver jag inte sätta mig ner då" till honom. "Även positiva svar kan höras sittande" svarar läkaren. Sätter mig ner och han läser ur journalen vad det står. Många fina latiska namn var det iallafall som i korthet betydde att det var något grumligt fett utan cancer celler som de hade tagit från bröstet. Men vad fasiken då!! Om de nu har gjort en fettsugning kunde de väl ha tagit i rejält kan jag tycka. Går med lätta steg därifrån och torkar en liten tår från ögat.

"Välkommen tillbaka till livet. Det tar ett tag att bli trygg med att man får stanna.

 Det svåra var inte att leva som om varje dag var den sista.

 Det svåra var att leva som om varje dag inte längre skulle vara den sista."

Jorunn P

Tack för dom kloka orden du vackra och starka vikinga kvinna.

Aj då!

Tänk om jag efter alla mina levnads år någon gång kunnat tänkt till lite före istället för att vara efterklok. Att vara "förklok" som Skogssyter döpte det till så fint. Men men...är huvudet dumt får kroppen lida.

Tisdag, denna dag då det är dax att ta ett nytt prov på min lilla nyupptäckta kula i bröstet. Mmm...det är nu jag börjar känna att lite sällskap kunde jag kanske ha frågat efter för att få tankarna på annat håll. Så dax när jag sitter på bussen. Typiskt, typiskt mig....kan själv!

Vimsar omkring lite mellan de olika husen innan jag hittar dit jag ska. Hinner under tiden hjälpa ett stadsbud att plocka upp lite paket från vägen som han tappade. Han hade hamnat hos rätt arbetsgivare iallafall - UPS - snabb och pålitlig leveransservice. Efter en kort stund i väntrummet kommer det ut en tjej, inte en dag över femton ser det ut som iallafall. Visas in till ett rum där ytterligare en ung tjej står och en manlig läkare - naturligtvis. Läkaren var väl inte jätte påläst kan jag väl säga. För trots  alla mina streck och tejpbitar lite överallt på överkroppen och ett bröst som börjar få en brunsvart färg av strålningen frågade han om jag nyligen var opererad och vart den nya knutan satt. Men hallå...du står och håller journalen i handen, står det inget där? Förra läkaren som skickade iväg mig på dagens uppdrag fick jag inte visa vart den satt utan han ville hitta den själv. Dagens läkare ville bli visad vart den satt. Inte riktigt lätt som patient att veta vilket ben man ska stå på. Letar själv reda på den och ännu en markering ritas dit, läkaren känner och en av de yngre tjejerna blir tillsagda att känna. Jo, varsågod...någon fler kanske? Ingen i väntrummet som vill? En stor nål plockas fram och körs ut och in i bröstet ett antal gånger. "Gjorde det ont?" frågade den unga sköterskan. "Nej" svarade jag. "INTE!" säger hon förvånat. Då förstår jag att jag ska vara glad för att inte all känsel är tillbaka för tillfället. Nu är det bara den där väntan som ska väntas igenom innan svar och nytt läkarbesök ska göras. Får underhålla mig med den goa förkylningen som har kommit efter alla kalla bussresor så länge.

Personligt

Har nu äntligen kommit en bit på väg med alla dessa resor och behandlingar. Femton gjorda - tio kvar. Bara till att bita ihop och göra det hur tråkigt det än är med alla dessa bussturer. Glad för att sommaren är som den är för min egen del. Mindre glad blev jag här om dagen då bröstet ska smörjas för att hålla sig mjukare än vad det är för att minimera brännskador. FAN...FAN...FAN!!! Upptäcker en liten ärt-stor knuta i bröstet...FAN! Det räcker nu!

Dagen därpå delar jag med mig till sköterskan om min upptäckt. Hmm...säger hon när hon får känna den. Vill att jag för säkerhets skull träffar läkaren så även han får känna. Så idag var det dax för läkaren att klämma och känna lite. Kanske i häftigaste laget då bröstet ömmar som vid mjölkstockning. Troligtvis är det ärrvävnad som gör en lite nipprig, men för att utesluta allt ska jag på provtagning på tisdag. Mycket ovanligt, näst in till aldrig brukar nya knutor uppkomma under behandling meddelade läkaren och jag känner mig trygg i det.

Efter undersökning och behandling har bussen redan hunnit att gå, så det blir en stund i solen på en parkbänk i väntan på nästa. Plötsligt står det en dam bredvid mig. "Får jag ställa en mycket personlig fråga?" säger hon. Lite förvånat tittar jag upp och svarar "Ja." Personliga frågor har jag ju svarat på förr så varför inte en till tänker jag. "Ditt hår, hur länge dröjde det innan det började växa? " frågade kvinnan. Jag blir lite full i skratt över den personliga frågan och ber henne sätta sig ner. Bestämt tackar hon nej och står kvar. Jag berättar på ett ungefär när det började och sen kommer det...hela kvinanns sjukdomstid, upplevelser, tankar och tacksamhet för att jag hade delat med mig bara bubblar ur henne. Lite försiktigt frågar jag om hon hade blivit erbjuden att prata hos en kurator och om hon hade varit där i så fall. "Nej, jag är kurator själv och håller på med KBT" svarar kvinnan. Naturligtvis, en kurator är ju också bara en vanlig människa utan superkrafter som behöver någon att prata med, tänker jag.

Glada för att vi har träffat varandra önskar vi varandra en trevlig helg och på återseende. Går mot bussen och tackar för möjligheten att få ge och ta emot dagens Änglahandling.

Peruklös

Efter de olidligt varma dagarna på bussen med dubbelhår är nu den ena frisyren kvar hemma. Äntligen vind i håret! Känns helt ok, men det är klart att jag hajar till var gång jag får syn på mig själv i något fönster då håret ser alldeles vitt ut. Är långt ifrån nöjd.

Alla dessa bussresor och behandlingar börjar bli rätt tråkiga och ta så mycket tid av dagen. En bra dag utan krångel tar fem timmar. En missad buss eller en full buss...ja, då suckar jag. Tio gjorda - femton kvar!!! Behandlingarna börjar lite smått att ge sig till känna då bröstet värker ordentligt vissa dagar. För att vara lite rädd om huden just där rekommenderade sköterskan mig att vara utan behå...nja.

Så för att inte hela sommaren ska kännas som en enda lång bussfärd får jag stoppa in lite mysiga fika/glass/lunch stunder. På tisdag är det dax för nästa - ÄNTLIGEN!!!

Första klippet

Sådär då har jag varit iväg och friserat mig lite. Ett par klipp och sen var det färdigt, passar mig alldeles utmärkt jag som inte är glad för att gå till frissan. Hade ju hoppats på att få lite medhåll på att färg saknades i håret, men icke. Grå, grå, grå, grå...fast hon kallade det blont, nästan ännu värre. Så i morgon blir det troligtvis hämtehår hemma. Har inte riktigt bestämt mig i den frågan ännu. Får samla lite mod först.

Dagens resebetraktelse:
På morgonen kommer det en kvinna (ca 70år) stolt som en fura gåendes. Med fotriktiga Rieker skor på fötterna, quiltad jacka, handväska i fusk skinn så det skriker om det och en hemma sydd shoppingkasse med katter på och började småprata lite vid busshållsplatsen. Hon skulle minsann ha en FruFri-dag i Malmö. Snabbt börjar ju huvudet jobba. Du?... I din ålder?... Grattis till denna kvinna som har bejakat kärleken till en annan kvinna och gift sig! Måste ha varit tuff med omgivningen då det antagligen var många år sedan det hände och kanske inte lika "populärt" som det är nu. Kvinnan berättar vidare att de brukar vara ute och resa med sommarkortet, senast var de till Hasse och Tage museet hon och hennes man. ???? Så där ja, då trillade poletten ner. Det var maken som skulle få en FruFri-dag. Varför inte säga på en gång att hon skulle ha en MänsFri-dag?!

Upp & Ner

Nu är jag verkligen ute och åker. Humöret och orken gör precis som den vill med mig och det är bara att hänga med hur mycket tonårsrevolt jag än skulle vilja göra emot det. Inte en chans. Vissa dagar är helt ok och andra dagar är jag så trött på att se mina naglar på händerna, spegelbilden och tiderna som skall passa. Är jag uppe i dag fem av tjugofem eller?! Anti-hormonpiller borde bytas ut mot lyckopiller.

Imorgon blir det en sväng till frissan för att se om det finns hopp om det. Lite färg i det hade inte heller suttit fel istället för grå, grå, grå, grå. Klimakterie röd kanske hade varit mer passande. För att bära hämtehår nu när det är varmt är näst intill olidligt. Blir alldeles yr i huvudet av värmen.

Efter dessa kräk-rader finns det ändå något positivt. Att sitta still på en buss hela dagarna gör ju att en promenad inte sitter fel efteråt. Om det förenar nytta med nöje är jag inte riktigt säker på. Hoppas nu på att vädret håller i sig tills på torsdag då får det nog bli en Stubbadag på morgonkvisten innan eftermiddagen bjuder på ännu en resa med buss. Längtar till mina Stubbadagar!!! När ska du ha din?