Påminnelse

Var eviga dag är en påminnelse om att allt inte är som det har varit. Vissa dagar tänker jag på det mer, andra dagar mindre. Att vakna på morgonen och se sig själv i spegeln är ingen fröjd för ögat. Förr räckte det att jag skakade lite på huvudet så var frisyren färdig. I dagsläget skrämmer jag mig själv när jag ställer mig framför spegeln. Det är inte jag som står där och tittar på mig själv. Frisyren är kort och lockig, hårfärgen är fel och kvalitén är långt ifrån vad den har varit. Mjukt och konstigt känns det när jag tar i håret. Växandet går långsamt och fett hår finns inte längre.

Jag kan inte minnas hur jag såg ut i långt hår, jag kommer inte ihåg mängden jag hade och hur håret kändes, det finns inte kvar i minnet bara att det var annorlunda. Jag har själv inte vuxit in i rollen hur jag ser ut och acceptera det. För ser jag mig själv i spegeln nyss uppstigen och oklädd så är det inte bara håret som påminner om att allt inte är som det har varit. Nej, de olika storlekarna på brösten, ärren, gropen efter punktionen och färgen på huden kommer alltid att påminna mig om vad jag har varit med om. Minnen kan blekna men minnen kan också ge påminnelse.

Mina hjärtans dag

Ibland blir det en spricka i muren jag har byggt upp runt mig. Lite murbruk trillar bort och genast letar sig ett litet ljus, hopp och kärlek dit in. På insidan fylls det samtidigt på med tårar, tårar av värme, glädje, sorg, ensamhet och saknad.

Alla hjärtans dag har glidit förbi. En dag som ska vara fylld av kärlek och omtanke. Och den dagen innehöll mycket av den varan. I kramrutan på arbetet fick man passa på att få sig en dos av den varan. På telefonen trillade det in små hjärtan och värmande ord. Postmannen hade under tiden varit och levererat ett vackert kort med många fina ord från mellansverige. Mot kvällen sög man snabbt åt sig orden "Hej snygging", även om det bara var en hälsningsfras. Ja, det blev en dag i kärlekens tecken.

Men...när natten kommer då räcker det inte till med fina ord och kramar. Då finns det bara en stor och hjärteslitande saknad efter mina barn. Trots att tårar rinner blir hjärtat varmt när jag tänker på dem.

För mina finaste tjejer slår mitt hjärta extra hårt på Mina Hjärtans Dag.

Bygger murar

Mitt i livet, mitt i röran och mitt i allt är det skönt att fortsätta bygga upp murarna omkring sig själv. Bygger skydd mot omvärlden. De blir högre och högre för var dag och tjockleken är lika viktig. Inget/ingen ska kunna komma in och förstöra, beröra eller riva ner. Stackars manliga kollega fick en försvarsställning till svar istället för en vänskaplig kram tillbaka nu senast. Våga inte komma i närheten av min själ!

Tillit till vänlighet eller omtänksamhet har ändrats till misstänksamhet och besvikelse inom många områden. Våga att säga vad du tycker och ingen kommer att lyssna till det. Bygga, bygga, skydda, skydda...

"Kan själv!" blir viktigare än "Kan du/vi?" Tråkigt och trist att stirra in i den uppmurade väggen kan tyckas, men höjer jag blicken - blir allting möjligt står det i min kalender...