Påminnelse

Var eviga dag är en påminnelse om att allt inte är som det har varit. Vissa dagar tänker jag på det mer, andra dagar mindre. Att vakna på morgonen och se sig själv i spegeln är ingen fröjd för ögat. Förr räckte det att jag skakade lite på huvudet så var frisyren färdig. I dagsläget skrämmer jag mig själv när jag ställer mig framför spegeln. Det är inte jag som står där och tittar på mig själv. Frisyren är kort och lockig, hårfärgen är fel och kvalitén är långt ifrån vad den har varit. Mjukt och konstigt känns det när jag tar i håret. Växandet går långsamt och fett hår finns inte längre.

Jag kan inte minnas hur jag såg ut i långt hår, jag kommer inte ihåg mängden jag hade och hur håret kändes, det finns inte kvar i minnet bara att det var annorlunda. Jag har själv inte vuxit in i rollen hur jag ser ut och acceptera det. För ser jag mig själv i spegeln nyss uppstigen och oklädd så är det inte bara håret som påminner om att allt inte är som det har varit. Nej, de olika storlekarna på brösten, ärren, gropen efter punktionen och färgen på huden kommer alltid att påminna mig om vad jag har varit med om. Minnen kan blekna men minnen kan också ge påminnelse.