Skratta eller gråta?

Ja, man vet inte riktigt om man ska skratta eller gråta efter besöket hos läkaren idag. Trodde själv att jag var hyffsad frisk för att kunna börja jobba igen, så jag undrar vad det var som gjorde att läkaren sjukskrev mig helt hela oktober ut...kan det ha varit mina onda fötter eller de stora frågorna om och i livet... Så då har jag visst lite till att jobba med trots allt. Mera natur...ännu mer natur...mera Skogssystrar...och mera fika. Sen får det väl vara bra?

Skogssystrarna kallar och det ska jag verkligen hörsamma, packa väskan och åka iväg för gemenskap, glädje och kärlek. Underbart och saknat!

Ett mail ang. rekreationsdagarna på Österlen har trillat in. Simrishamn har bytts ut mot Brösarp men det verkar vara helt ok det med se: www.talldungen.se Önskar nu bara att det blir av och att det blir fina höstdagar den veckan.

Stapplande steg

Med stapplande steg mot det nya livet, för inget är som förr...

Väckarklockan ringer och det är dax att köra till jobbet, hur konstigt känns inte det. Denna dag ska det kickas off mot nya tider, tider som förhoppningsvis erbjuder nya spännande utmaningar, nya arbetskamrater, nya deltagare och öden. Många varma kramar möter mig och mitt hjärta fylls av glädje och tacksamhet. Vissa kramar och samtal förvånar men glädjer mig samtidigt mycket, än finns det hopp.

Får tyvärr leva med att jag "ser bra ut" fast kroppen inte riktigt vill som mig så någon lång promenad tillsammans med arbetskamraterna blev det inte. Går ensam ner till stranden för att möta upp dem och hinner få en stunds egen tid, en stunds vila från alla intryck. Tillbringar några fantastiska varma och soliga timmar dansandes på stranden tillsammans till rytmiska afrikanska toner. Guldkorn! Grupperna splittras och går åt varsitt håll tillbaka, kvar står jag och måste välja en annan väg för att orka, för inget är som förr...



Dagar



Då är de efterlängtade dagarna med familjen hemma vid redan över. Det har varit intensiva dagar med lite klämma, känna, dofta och pussa på den nya familjemedlemmen, möhippa/svensexa med gokart tävling, Noraglass ätande, en liten stund i skogen och som avslutning en fin bröllopsmiddag. Roligt men lite tröttsamt för en annan som bara brukar träffa några i taget.

Väl hemma igen finns det en hel del att göra efter den lilla semestertrippen, gräset har vuxit till sig, tvätthögen blivit större och kylskåpet gapar tomt. Vardag!
Ja, nu har det kommit ett datum på när vardagen börjar igen...på riktigt. Den 16 september slutar "ledigheten" och det är dax att börja jobba lite igen. Så förhoppningsvis har jag väl vilat upp mig till dess och kroppen hunnit att återhämta sig ytterligare lite till.

"Ni har känt varandra från det första trevande mötet till den här stunden.
I något skede bestämde ni er för att gifta er.
Från den stundens ja till den här stundens ja, har ni lovat varandra och kommit överens utan formella förbindelser.

De symboliska löften ni kommer att avge idag är ett sätt att säga till varandra
"Du vet alla de saker vi lovat och hoppats och drömt – jag menade det, var enda ord".

Se på varandra och kom ihåg den här stunden i livet.
Före den här stunden har ni varit många saker för varandra –
bekanta, vänner, älskare och till och med lärare.

Nu ska ni säga några ord som för er över livets tröskel och mellan er kommer det aldrig igen att bli sig riktigt likt.
För efter dessa löften, ska ni säga till världen, Det här är min man! Det här är min hustru!"

All lycka till Er /Puss & Kram

Miljöombyte

Så har dagen kommit då det är dax att göra ett litet kortare miljöombyte. Det blir en resa där systrar skall mötas igen, ett möte som efter ett halvår känns som en evighet. Och mycket har hänt sen sist. Ska bli skönt att komma "hem" ett tag till Bergslagsskogarna och hämta lite energi.

                                                                 

Trött själ

Lite trodde jag att jag hade lärt mig under denna resan men börjar tvivla. För att lyssna på kroppen vad är det? Tuggar på i samma takt och spår som innan. Försöker vila men kommer ínte till ro, försöker sova men blir inte pigg, försöker stilla tankarna men har fått in en tromb, försöker att hitta mig själv men tappar kontakten, försöker att bara vara...

Tror visst att tiden har kommit i kapp mig och det är dax att förstå, dax att landa. Kan jag få önska mig en mjuk landning?

Bra byte

Efter gårdagens resa ner till Lübeck fram och tillbaka är det en mör kropp som går omkring här hemma och plockar, städar och tvättar. Bestämmer mig efter några timmars slit som knappt ger resultat att styra bilen mot arbetsplatsen. Det är nu första gången jag besöker mina arbetskamrater utan mitt hämtehår. En del har sett mig innan fast då något tunnhårigare och andra inte. Ett djupt andetag sen är det bara till att kliva ur bilen och möta blickar och frågor. Överlevde och tackar för de fina kommentarerna. Alltid lika roligt och energi påfyllande och tömmande att träffa alla. Snart är det dax att bestämma ett datum när jag ska börja jobba...på riktigt.