Mindre GOD JUL

Julaftonsmorgon - ligger kvar i sängen länge. Vägrar kliva upp till denna dag som inte är som vanligt utan drar täcket över huvudet och gråter tyst för mig själv. Blir kvar så länge att mor i stugan kommer in och funderar hur det är. Tungt, tungt, tungt... Får iväg några få julhälsningar utan större glädje. Vill inte tänka eller känna andras glädje över dagen. I år är det en mindre god jul.

Rastlös i kropp och själ så det är tur att det finns lite snö att skotta och lite tvätt att tvätta. En sväng upp på byn dels för att ställa i ordning ett rum för massage i mellandagarna och för att handla lite. Det blir en mindre jultallrik till lunch, Kalle Anka och ett hopplöst kämpande med att hålla ögonen öppna där jag ligger i soffan under eftermiddagen. Släpas runt på en promenad på hala vintervägar. Njuter inte, glädjer mig inte...

Snart jul

Ibland så känns det som
om livet helt står still
Och just det man är i
är inte det man vill.

Man känner sig så svag,
så vilsen och så feg…
Så känns det till den dag
man vågar ta ett steg.

Då öppnas nya vägar
Och man får perspektiv.
Och plötsligt kan man se
hur man vill ha sitt liv.

Och när man blickar bakåt
när man har fått distans,
så ser man att det svåra
var källan till en chans.

Text Siv Andersson

Tack fina Skogssyster för dom orden!

Dessa dagar börjar det bli extra tungt då julen har varit och är mycket betydelsefull. Den här julen blir det extra konstigt och framförallt sorlig. Det är många rädslor som skall mötas speciellt min rädsla för ensamhet. Ensamheten och jag är inte vänner. Samtidigt som jag inte tycker om att vara ensam önskar jag mig bara att få vara det. Kan sakna sällsakp och någon att prata med samtidigt som jag inte orkar. Skulle hur lätt som helst kunna gå in i lägenheten, låsa min dörr och stänga allt och alla ute. Tvingar mig själv att låta bli, tvingar mig själv att fråga efter sällskap, tvingar mig själv att ringa samtal, tvingar mig själv att vara själv.

Avfart

Livet är då för underligt, vi vet vad vi har och vad vi har haft men vi vet inte vad som komma ska. Efter ett långt år av sjukdom, kämpande och många tankar om livet och dess mening har kropp och själ nu tagit mig till en ny avfart här på livets väg. Den vägen är långt ifrån rak, bred och med milsvid utsikt. Kan nog mer likna den med en taskigt upptrampad kostig bland små kullar och djupa dalar.

Att vandra denna väg med tung ryggsäck och utan sällskap ger många stunder till eftertanke. Frågan är om man någonsin kommer att hitta svaren på alla frågor som dyker upp i tanketid. Troligtvis inte...
Nu gäller det "bara" att hålla sig upprätt, lägga av sig lite av den onödiga packningen, finna en kort raksträcka att vila sig på efter nästa backkrön, hoppas på kärt yngre återseenden och lyfta blicken och se framåt.