Träningsläger

Nu pågår träningsläger inför Stockholms resan om fjorton dagar och då är det inte shoppingträning som jag menar. Utan nu är det att försöka använda peruken så länge som möjligt utan att bli halvgalen. För det första tycker jag att jag har mer hårstrån i ögonen än vad som sitter på huvudet. Men det kanske inte gör så mycket eftersom ögonbrynen knappt finns kvar och här om dagen fanns det elva ögonfransar kvar på ena ögat. För det andra är "håret" statiskt på vissa ställen så det ser ut som man har lekt med en ballong. Så idag är det kort-hårs-träning sen får det bli lång-hårs-träning en annan dag.

Ibland kan jag bli lite trött på mig själv att jag inte orkar så mycket som jag vill ex. som att ta en promenad, putsa fönster, rensa i förrådet eller kratta gräsmattan. Naturligtvis vet jag varför och tänker på gårdagens samtal med min mormor. Nittiotvå år gammal klagar hon på samma sak, att hon inte orkar putsa fönstrerna eller orkar gå till terapin och dricka kaffe och virka utan att bli trött. Men att hon kan ligga och rabbla namnen på sina tjugonio barnbarnsbarn som träning för huvudet tycker jag är bättre än att putsa fönster. Hade jag bara orkat det i samma ålder hade jag inte klagat. Och hade benen burit mig hade jag suttit utomhus (även om det hade varit själv) för att kunna se lite liv och rörelse och eventuellt vinka till någon som går förbi utan att skämmas. För tänk att sitta inomhus i mörkaste Medelpad en hel vinter utan att träffa och se så mycket folk då hade även jag tyckt att det hade varit tråkigt. Så tänk om det hade funnits UT-bidrag eller Promenixar Gåjza till den äldre befolkningen då hade jag gladeligen bytt yrke.