Tänk vad snurrigt det kan bli i livet. Att de jag har upplevt i min barndom och ungdom forsätter att påverka mig i min ålderdom. Det ena efter det andra skalas av i mina samtal med psykoterapeuten, allt för att komma åt kärnan i och av mig själv. Vänder och vrider på sakerna, upplever och tittar utifrån och alltid med en näsduk i handen. Tårarna rensar och tårarna frigör.
Kvinnan som jag samtalar med tycker nog att jag är lite skruvad ibland, speciellt när samtalet kommer in på min sjukdomstid. Hon ställer frågan om jag har känt ilska över att jag blev drabbad av bröstcancer och när jag då svarar henne "Hur kan jag vara arg på en erfarenhet och lärdom i livet? Jag kan bara vara tacksam!". Jag ser att hon höjer på ögonbrynen och inser att där tänker vi inte lika i just den frågan.
Tacksamhet över vad som händer i livet just nu, är kanske inte riktigt det lättaste att känna. Fast en dag kommer jag även där att tacka för erfarenhet och lärdom. Det som är viktigast just nu är att lära mig att tycka om mig själv trots mina fel och brister.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar