Hjärtlös?

Nu efter en veckas fundering på frågan från psykoterapeuten om hur det känns i kroppen att inte bli berörd, på ett eller annat sätt, hittar jag fortfarande inte de rätta orden. Hur ska jag kunna förklara en sån känsla som ibland kan knäcka och ibland stärka mig...

Hjärtlös skulle kanske kunna vara ett ord - att inte känna sig levande, inte behövd, en ihålig och hjärtlös person. Fast hjärtlös är jag inte, jag bryr mig om andra, ibland mer än om mig själv.

Om jag är din vän - berör mig.
Inget visar att du tycker om mig som en varm kram.
En helande beröring när jag är nere betyder att jag är älskad.
Det försäkrar mig om att jag inte är ensam.
Din beröring kan vara den enda jag får.

 

Om jag är din livspartner - berör mig.
Du kan tro att din passion är tillräcklig
men endast dina armar håller rädslan borta.
Jag behöver din mjuka, tröstande beröring
för att minnas att jag är älskad för den jag är.

 

Om jag är ditt vuxna barn - berör mig
Även om jag har en egen familj att hålla om behöver jag fortfarande

mammas eller pappas armar när jag är svag.
Som förälder själv är synvinkeln en annan
jag ser att uppskatta dig mer.

 

Om jag är din åldrande förälder - berör mig.
Så som jag berörde dig när du var mycket liten.
Håll min hand, sitt tätt intill mig, ge mig styrka
och värm min trötta kropp med din närhet.
Fast min hud är skrynklig älskar den att bli smekt.
Var inte rädd. Berör mig!