Att offra eller att offras....
Ena stunden offrar jag allt, hela mig själv och min själ, tycker livet leker. Andra stunder blir jag ett offer för smärtan i själen. Men nu har en ny känsla infunnit sig sen en tid tillbaka - likgiltighet. Inget är roligt, mitt eget sällskap står jag knappt ut med själv. Naturen som har varit mitt andrum och min helare rycker jag bara på axlarna åt...OCH?!...
Mina ord är borta, glädjen försvunnen, ser inte det vackra och inspirationen till att göra saker finns inte. Allt sker med tvång från mig själv när saker ska göras. Går omkring i samma spår hela tiden, runt, runt, hittar inga nya spännande stigar som lockar med lärdom, spänning och glädje. Vad är det jag inte ser eller inte vill se?
Om man inte vet var man ska
är det ingen idé att skynda sig.
Man vet ändå inte när man kommer fram
- NALLE PUH -
är det ingen idé att skynda sig.
Man vet ändå inte när man kommer fram
- NALLE PUH -
Det är bara tiden... tiden som måste ha sin gång. Det är min erfarenhet.. Men också att det aldrig blir som förut. Allt behöver längre tid på sig. Jag har blivit av med min energi, tiden då jag brann för saker, var engagerad och gick framåt med stora steg. Så är det inte längre.. länge kände jag inte igen mig själv men nu är det rätt ok. Ibland tror jag att jag hittat glöden men den försvinner snabbt igen.. Tiden ändras, vi ändras med den.. Nu är det rätt vilsamt och ok ändå. En dag i taget, det är mitt liv. Kraam
SvaraRadera