Efter min operation av bröstcancer med tillhörande cytostatika och strålning är det nu "bara" fem års knaprande på antihormon-tabletter kvar. Dessa tabletter skickar genast ut mig på nya upplevelser bland kvinnans alla måsten här i livet. Det är den sista biten i den kvinnliga cykeln - klimakteriet. Sen får det väl räcka?
Först ska vi ha ont när brösten växer, vilket sedan övergår i flera års menssmärtor. En stunds njutning, om vi har tur, leder sedan till svällande, värkande kroppar och en mer eller mindre smärtsam förlossning. Sen kommer då till slut alla dessa vallningar och frossor. Det är väl inte undra på att kvinnfolket är ett starkare släkte om man jämför med männen.
Dessa vallningar bland kollegor och vänner har jag suttit och skrattat åt så många gånger och nu är jag då där själv. Skratta bäst som skrattar sist! Fräsch som en nyponros kan jag bara glömma, då det helt utan förvarning bara bränner till i kroppen, och då pratar jag inte om att bli lite småvarm. Nu pratar vi om hetta! Och vad följer med hetta...jo, naturligtvis svettningar i tid och otid. Täcke av, täcke på, fötterna utanför, fötterna innanför, täcke av, täcke på, tröja av, tröja på...ge mig en servett eller något annat jag kan vifta med, tack!
När denna perioden är över, är det då livet börjar? Fullärd och kraftfull? Jag tror och hoppas det så allt detta inte har varit förgäves, för då hade det varit enklare att få hår på bröstet och komma in i målbrottet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar