Ett år senare...

Ett år senare är det åter dax att platta till brösten igen för att kolla läget. Lätt pirrig i magen sitter jag i väntrummet på bröstmottagningen och väntar på min tur att komma in på mammografi. Aj!...denna gången känns det mer i bröstet som har blivit opererat när det klämms ihop i apparaten. När jag är färdig blir det en vända till i väntrummet om det skulle behövas göras en ultraljuds undersökning med. Dessa minuter är timmar långa innan sköterskan är tillbaka och meddelar att det inte behövs utan att jag kan gå hem. Pust!

När det ändå är dax för undersökningar är det lika bra att göra det ordentligt, tid till bilbesiktning, tandläkare och cellprovsundersökning trillar in. Tar det aldrig slut?!

Dagen då det är tid för att göra ett återbesök hos läkaren på onkologen tickar hjärtat lite fortare. Väntar, väntar, ticktick. Så får jag äntligen komma in på rummet och läkaren dyker upp. Många frågor och funderingar...funderar på om hon aldrig ska sluta prata med mig när en halvtimme har gått. Ibland önskar jag att jag hade hållt tyst om tankar och klokhet. Innan jag får lämna rummet ska brösten plockas fram en stund för att undersökas. Får en godkänd stämpel i rumpan och sen är det bara att åter igen kliva på det nya tåget som har hämtat upp mig för ännu en ny utmanande resa här i livet. Startar i uppförsbacke efter detta året - känns sådär.

Hjälp...

 



Efter några dagar på jobbet kommer jag snabbt in igen att vara behjälplig. Efterfrågan av vilken typ av hjälp är väldigt varierande från hur man gör när man ska hänga upp gardinstänger till att trösta eller vad man säger för att trösta. Hyffsat lätt att hjälpa till med, men så finns det svåra att be om hjälp själv...

 

Hur svårt är det inte att ställa frågan: "Kan du hjälpa mig?" Det är helt klart mycket lättare att säga: "Självklart hjälper jag dig!" Är det en arbetsskada tro...isåfall borde jag göra en anmälan på det hos skyddsombudet. Laddar och försöker lära mig att be om all den hjälp jag behöver, för ännu ingår ingen inbyggd larmknapp på armen när vi föds.

 

 

Arbetsdag

Måndag morgon ringde väckarklockan till arbete efter nästan ett års frånvaro. Som vanligt kan jag nu mera säga hade inte natten varit så god sömnmässigt, så det var ett snurrigt huvud jag fick med mig under dagen. Har tur att den fösta dagen håller sig behagligt lugn. Värre blir det när jag i sista minuten ser att det är dax att planera in sitt schema lågt in på det nya året. Livet som förändras så snabbt hur ska jag kunna veta hur jag vill arbeta och göra så långt fram i tiden? Gissar mig till en mängd dagar och genast ser det ut som om det är mer svärta på pappret än tomrum. Att förhoppningsvis kunna plocka upp sig procentmässigt verkar bli tufft men kan behövas för att malen ska äta upp plånboken totalt. Japp det är bara till att hoppa på ekorrhjulet igen och komma tillbaka till verkligheten.

Livet...

Livet tuffar vidare på nya vägar och mot nya mål. Ett års resa är snart över och det är snart dax att packa väskan och börja arbeta igen. Lite pirrigt i magen kommer det säkert vara och natten innan kommer kanske inte vara så god. Men ser fram emot att träffa alla igen.

Livets skola har varit tuff de senaste året och när jag äntligen tror att det är över är det dax för ett återbesök med en ny omgång mammografi och läkarbesök. Nästan som att börja om på noll är känslan fast ändå långt därifrån. Har ännu inte förlikat mig med att jag är en av dem alla i statistiken som blir utvalda att ta denna lärdom.

Nu ser jag fram emot att det här långsamtväxande hår får lite fart så jag kan få bestämma en egen frisyr, för hårfärgen är ju redan förutbestämd...grå, grå, grå.