Vår i sikte?

Vissa dagar är rutan mot framtiden alldeles igensatt och backspegeln lyser klar. Det är då man undrar vart man är påväg. Vad har jag att vänta mig framöver? Hade det varit lättare att backa sig framåt? De är dom dagarna man önskar att man hade kommit ihåg att fylla på spolarvätska ännu en gång. Att tvätta rutan med sina tårar räcker inte, möjligt är att insikten blir klarare och tydligare eller är det det som är framtidsutsikten med...Kanske det är dax att stanna upp, kliva ur, titta från utsidan och skrapa på ytan för att se möjligheterna? Dessa hala vägar som är lätta att halka av kräver fri sikt.

Så aldrig förr har det varit så långt till våren, värmen, ljuset och naturen. Längtan att få vara ute utan att frysa i skogen bland träd, mossa och djur eller vid havet med sand mellan tårna, vackra stenar och ett rullande hav. Saknaden är enorm. Aldrig förr har längtan efter ett vårskrik varit så stort. Aldrig förr har behovet av energi varit större.

Aldrig förr har tröttheten varit så krävande, vilar och sover men blir inte piggare. Tar promenader för att piggna till men orkar inte hålla ögonen öppna vissa stunder. Går på automatik.

Jag tackar nej till livet just nu då jag inte orkar ta hand om det. Jag låter livet ha sin gilla gång medans jag stänger min dörr, låser den och tillåter ingen/inget komma nära tills ljuset, livet och hoppet åter är tillbaka om fantastiska utsikter.

 

 

Icke skyldig

Jag må vara skyldig till många saker här i livet, både rätt saker och fel saker beroende på hur man ser på det. Jag har min sanning och jag har min historia. Frågar du någon annan så har de sina sanningar, deras historier eller i vissa fall delar av andras historier, kanske bara som hörsägen. Vem har rätt att döma vad som är det rätta? Vi har rätt att tycka och tänka inom oss men när vi ska börja tala det är där kråksången börjar. Din sanning är inte min sanning och min sanning är inte din sanning!

Det här är min sanning –

Tycker att jag är ute i god tid inför avtalat möte, tar en nummerlapp och ställer mig och väntar. Klockan tickar på och plötsligt är min goda tid nästan slut, börjar bli stressad och irriterad. När det är min tur säger jag vart jag ska och betalar. Letar mig fram till väntrummet och fumlar med mobilen för att slå av den så inga apparater störs, innan jag är färdig kommer sköterskan och ropar upp mitt namn. Shit! Ner med mobilen ofixad i väskan och ber till högre makter att inte någon stackare blir drabbad bara för att jag inte hann slå av den. Identifierar mig och blir sedan hänvisad till en fåtölj i korridoren. Pust!…Plötsligt händer det som inte får ske. Det smäller till i hjärtat, sjukhusdoften blir starkare, det susar i öronen och rädslan griper tag i mig. Hela förra årets sjukdomstid kommer farandes med rädsla, dödsångest, smärta, illamående och oro…Jag klarade det hinner jag tänka. Tårarna kommer men blinkar bort dem. Rädslan finns fortfarande kvar i magen och jag önskar innerligt att jag hade haft någon med mig. Någon som hade lugnat, tröstat och sagt ”-Det här kommer att gå bra”.

En reslig och bastant dansk läkare kallar mig tillbaka. Jag drar djupt efter andan och följer med in i behandlingsrummet. Jag förklarar mitt ärende och får därefter klä av mig för undersökning. Utan förklaring om vad som kommer att hända eller vad som syns undersöker läkaren mig under tystnad. Bemötande, är det något som glöms bort under deras utbildning? Mycket troligt! Det de däremot har lärt sig är att skriva ut recept då det görs snabbt och lätt. Tack och hej.

Så mycket lidande det finns efteråt som ingen talar om, så mycket som jag icke är skyldig till, så mycket det finns att ta hand om, så mycket som måste göras, så mycket jag inte kan göra och allt är nu min sanning.

”Du ska inte vara en advokat som dömer – du ska bara vara en vän som finns där när det gäller.”

Önskar ett Gott Nytt År

Tiden tickar på och ytterligare ett nytt år har börjat. Det finns många önskningar och förhoppningar på detta året. En förhoppning är att kroppen ska ta och repa sig så orken ökar, hjärtklappningarna stillar sig, andningen blir mer regelbunden, tårarna tar slut och skrattet får återkomma.

Efter dessa dagar tillsammans med föräldrar och syskon har jag insett hur mycket jag har saknat dem under alla dessa år. Att få göra saker oplanerat och planerat. Att bara klä på sig och gå ut i naturen tillsammans och bara njuta även om kylan biter i kinderna och snön är djup. Kanske man borde fundera på att flytta uppöver igen trots allt...eller inte.

Lite motvilligt är det bara att börja tänka på refrängen för denna gången i Bergslagsskogarna. Den grå vardagen börjar kalla trots att jag försöker slå dövörat till och det inre får genast extra spinn. Andas...

Ju mörkare det är, desto större chans är det att det blir ljusare!