Vissa dagar är rutan mot framtiden alldeles igensatt och backspegeln lyser klar. Det är då man undrar vart man är påväg. Vad har jag att vänta mig framöver? Hade det varit lättare att backa sig framåt? De är dom dagarna man önskar att man hade kommit ihåg att fylla på spolarvätska ännu en gång. Att tvätta rutan med sina tårar räcker inte, möjligt är att insikten blir klarare och tydligare eller är det det som är framtidsutsikten med...Kanske det är dax att stanna upp, kliva ur, titta från utsidan och skrapa på ytan för att se möjligheterna? Dessa hala vägar som är lätta att halka av kräver fri sikt.
Så aldrig förr har det varit så långt till våren, värmen,
ljuset och naturen. Längtan att få vara ute utan att frysa i skogen bland träd, mossa och djur
eller vid havet med sand mellan tårna, vackra stenar och ett rullande hav.
Saknaden är enorm. Aldrig förr har längtan efter ett vårskrik varit så stort. Aldrig
förr har behovet av energi varit större.
Aldrig förr har tröttheten varit så krävande, vilar och
sover men blir inte piggare. Tar promenader för att piggna till men orkar inte
hålla ögonen öppna vissa stunder. Går på automatik.
Jag tackar nej till livet just nu då jag inte orkar ta hand
om det. Jag låter livet ha sin gilla gång medans jag stänger min dörr, låser
den och tillåter ingen/inget komma nära tills ljuset, livet och hoppet åter är tillbaka om fantastiska utsikter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar