Tiden tickar på och ytterligare ett nytt år har börjat. Det finns många önskningar och förhoppningar på detta året. En förhoppning är att kroppen ska ta och repa sig så orken ökar, hjärtklappningarna stillar sig, andningen blir mer regelbunden, tårarna tar slut och skrattet får återkomma.
Efter dessa dagar tillsammans med föräldrar och syskon har jag insett hur mycket jag har saknat dem under alla dessa år. Att få göra saker oplanerat och planerat. Att bara klä på sig och gå ut i naturen tillsammans och bara njuta även om kylan biter i kinderna och snön är djup. Kanske man borde fundera på att flytta uppöver igen trots allt...eller inte.
Lite motvilligt är det bara att börja tänka på refrängen för denna gången i Bergslagsskogarna. Den grå vardagen börjar kalla trots att jag försöker slå dövörat till och det inre får genast extra spinn. Andas...
Ju mörkare det är, desto större chans är det att det blir ljusare!
Kajs-Marie, det är väldigt basala önskemål du har. Dessa är det minsta man kan önska sig. God fortsättning. Kraam
SvaraRadera