Stop!

Nu börjar det bli en vana att dessa bakslag kommer som ett brev på posten efter ett antal positiva dagar. Lika förvånad och lika oförberedd är jag var gång. Här jobbar inte huvudet och hjärtat tillsammans. Huvudet vet precis hur man ska göra med sin sorg, ilska och hur man tar hand om sig själv för att må bra. Men hjärtat tar totalt över kontrollen eller hjärtat förresten, det är nog själen som lever sitt egna lilla liv och inte går att styra över.

Det spelar ingen roll hur ofta jag och min kropp ropar "Stop, jag orkar inte mer utan måste få vila!". Livet rullar ändå på och själen tar in allt, den känner efter, den känner före, den vrider och vänder, funderar och reagerar. Suckar i massor och släpper iväg allt som inte behöver behållas. Blundar en stund, gråter lite för att jag tycker synd om mig själv och andra, suckar och tillåter mig göra det.

Trots att huvudet vet hur det ska vara och hur man gör, ska det efter omtänksam orolig arbetskamrat beställas tid för samtal. Tack! Jag tänker ta emot den hjälpen, jag tänker trilla ner i groparna men jag kommer att resa mig, borsta av mig och gå starkare ur det. Jag kommer titta i backspegeln och beundra mig själv för vad jag har gått igenom. Jag kommer vara och är tacksam för all hjälp som erbjuds, för alla som orkar lyssna och för de axlar som får ta emot mina tårar.

 

"Jag gör det bara för att jag kan"