Sitter på jobbet och plötsligt slår en obehagskänsla till i min kropp. Det kryper, det blir svårt att andas, hjärtat slår i 190, tårarna stiger och lusten att skrika rakt ut är enorm. Håller på att tappa fotfästet totalt. Har ingen kontroll längre över vad som händer inuti mig. Nu är det kört - gula huset nästa!
Lämnar lokalen utan ett ord och letar mig in till ett rum för råd och tröst. En klippavsats att vila på och finna tillbaka till det trasiga och sköra i mig, till den del som orkar gå vidare, till den del som inte har gett upp hoppet även om det stormar runt omkring och känns nattsvart. Det ljusa har blivit mörkt.
Dagen rullar vidare, går mot natt. Sanningar kommer fram och maktlösheten över att inte kunna hjälpa blir så påtaglig. Så nära men ändå så långt bort! Förtvivlan, förundran, förfäran...förbannad!
Natten kommer och mörkret knackar på rutan. Bestämmer mig för att möta det, belysa min rädsla och fasa och plötsligt är det borta. Dagen börjar gry och ljuset börjar komma tillbaka, lägger mig för att sova och vila min själ för en stund. När ljuset blir varmare och starkare är det dags att åka iväg och fylla på. Fylla på innan det kommer nya stackmoln och mörka timmar. Efter regn kommer sol!
"Dagen går mot sitt slut, skymningen sig sakta sänker.
Natten sveper sin svarta slöja ut, månens sken mellan molnen blänker.
Nu råder tystnad och mörkrets makt, snart ska dagen gry.
Morgonsolen lyser och strålar på naturens prakt.
I all vår levande tid kommer dagen som alltid är ny.
Tiden är dyrbar det gäller att för den nya dagen slå vakt."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar