Det ligger ett meddelande i mobilen och väntar. Jag lyssnar av det och hör en kvinna säga ”Jag heter XX och är psykoterapeut, du önskade tid för samtal och jag skulle vilja boka möte med dig. Jag återkommer i eftermiddag eller i början på veckan.” Tankarna börjar genast att spinna runt i huvudet. Hur kunde det bli så här?
Om jag bara visste…Jag är innerligt tacksam för att jag inte visste vad som väntade mig, varken med min sjukdom och allt vad det innebar eller separationen från man och barn. Hade jag bara vetat hälften av det jag vet idag hade det vara mer än tillräckligt. Tillräckligt för att jag hade vägrat ta ett enda andetag till. Men det sägs ju att vi inte får mer än vad vi tål men är det riktigt säkert det? Tycker att det börjar bli lite väl mycket i överkant. Nu när det åter igen är djupgrävning bland upplevelser och känslor som ska göras våndas jag lite. Att uppleva allt igen genom att prata sliter och tar av mig men samtidigt vet jag att det gör mig starkare. Att lägga locket på utan att prata är rena hälsofaran. Det man har att vänta sig då är ett brev på posten som erbjuder en resa som är sju resor värre.
Jag önskar många gånger att jag hade hunnit med att skriva ner alla de tankar och funderingar som passerar under ett dygn. Tänk vad skönt det hade varit att spalta upp dem, beta av dem och sen kunna säga – check!
Likt ungdomarnas funderingar om tvåsamhet och kärlek och dess bekymmer står även jag som är mitt i livet och ställer samma frågor. Vem är jag? Vem duger jag till och till vad duger jag? Jag som är vuxen hanterar frågorna kanske lite annorlunda men har fortfarande samma känsla i kroppen som när jag var ung. Så om det är bra att ha ungdomssinnet kvar alla gånger tvistar de lärde om. De dagar som det blir alldeles för mycket av "Jag fixar inte detta längre" undrar ju hur andra överlever sina dagar. Jag får nog ta mig en ordentlig funderare över vad orden ENSAMHET och TVÅSAMHET betyder för mig. Går det att vara lycklig i ensamhet? Tvåsamhet betyder det lycka eller är det mer vanligt med ensam tvåsamhet? Betyder ensamhet att jag måste vara på jakt eller på min vakt? Eller är det så att kärleken till mig själv är det allra viktigaste här i livet...förutom barnen vill säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar