Över

Till slut blev det bara för bra och allt bara brast när jag fick syn på mig själv i spegeln igår kväll. Tårarna rinner hejdlöst och handduken blir mer än lätt fuktig. Jämmer och elände! Verkar som den sista biten kommer bli tuffare än tiden som har varit. Eller kanske det är så att det är tiden som har varit som har kommit ifatt mig...

Hulkandes och snyfftandes dock inte lika snyggt som de på vita duken hamnar jag i tankarnas värld när jag har lagt mig. Plötsligt känns det som om någon lägger en arm om min axel och gråten blir bara ännu värre och sen blir det bara tvärstopp. Häftigt-konstigt men nu jag vet precis vad jag behöver göra...