Centrerad

Naturligtvis var det en morgon som jag sov som bäst som väckarklockan skulle ringa. Bara till att släpa sig upp och ta sig ner till Bunkern i Malmö. Börjar besöket med att träffa en sköterska som berättar hur dels dagen kommer att se ut och hur strålbehandlingen går till. Drop-in tid var inte att tänka på då de hade slutat med de så nu var det till att önska en tid och glömma att jag någon morgon skulle kunna sova lite längre. Synd! När alla frågor är besvarade ska det tränas på andning. Hur svårt kan det vara? Rätt så faktiskt nu när jag har lärt mig att andas med magen, då är det dax att flytta upp den  till bröstet igen. Får lägga mig till rätta på den hårda britsen och lägga armarna i ställningen. Dunkudde till huvudet kan jag ju glömma, tegelsten ska det vara som trycker hårt in i nacken. En liten dosa sätts fast på magen som ska mäta andningen. "Breathe in....breathe out" manar rösten i högtalarna. Inte för mycket, inte för lite och INTE med magen påminner sköterskan mig. Efter nästan 20 minuters djupandning är jag nästan lite hög och snurrig.

Efter att ha bytt rum var det dax att träffa nya människor som ska titta på min kropp. Ny brits där jag ska centreras med penna och intatuerade prickar. Så nu har jag det i blodet och då brukar man vilja ha mer eller vad är det de brukar säga? Skyll då inte på mig, skyll på sjukvården make lilla när det sitter ett Livsträd mellan skulderbladen.

När de var färdiga med alla markeringar och fotograferingar av vart de sitter och hur jag ligger var det dax att ta en CT röntgen för att de hur och vart strålarna ska gå på kroppen. Andas som vanligt, andas som under träningen ropar det till mig och jag far fram och tillbaka genom röntgen ringen. Så var de hela färdigt. Små tejpbitar fäst på kroppen och där ska de nu sitta tills jag är färdig och även alla streck som är dit ritade. Jag som precis har fått börja bada igen får nu åter igen avstå från det. Tur att jag hann med en badtunne omgång förra veckan, men poolen kan jag ju glömma i år.

Så är jag då färdig för dagen vilket känns bra. Det allra bästa var att jag hittade min försvunna avdelningskamrat från operationen förra året i väntrummet. Som jag har tänkt på henne! Där satt hon och sken som en sol och såg strålande ut med samma hårfärg som mig. Lite glad i hjärtat igen.