Strålande tider

Då har de strålande tiderna börjat. Redan vid busshållsplatsen träffade jag på ett par som inom ett par minuter delade med sig av vilka mediciner maken åt och vilka biverkningar som han hade på morgonen. Att de brukar köpa sommarkortet och åka på olika utflykter, som tex när de åkte till Båstad och det kom ett riktigt regnoväder så sandalerna blev alldeles dyngsura och de blev förkylda efteråt. De berättade att de tog en väg bort och en annan väg hem. Nu var ryggsäcken packad med lunch och Malmö var målet för att bl a. kolla ur långt de hade kommit med vägarbetet efter vägen. Wow!!! Jag bad inte om det...kan visst bli några spännande veckor trots allt.

På en skruttig buss som gav ifrån sig ett hjärtskärande gnisslande ljud hela vägen ner satt en dam och pratade högt och ljudligt i sin mobiltelefon. Vi alla fick reda på det mesta bl a. att hon hade en kattunge hemma som behövde lära sig att gå på lådan och hur det skulle gå tillväga. Ja, den informationen kanske man kan ha till någon nytta någon gång...men jag bad inte om det.

Väl på plats var det kort väntan inför min första strålning. Blev hänvisad in till ett stort rum med dämpad belysning och en brits mitt på golvet. Av med kläderna och en man och kvinna börjar att ställa in brits, ljusstrålar och prickar. Flera streck ritas dit på kroppen som gärna får sitta kvar till augusti så om jag skulle vilja vara vänlig att hoppa över att tvätta mig, typ. Hur skönt ska det inte bli den här gången att få duscha, bada, basta och skrubba sig ren. Blir alldeles lagom till jul och allt. Får kanske beställa en extra fin olivtvål av mor och far när de åker till Grekland.

När alla inställningar är gjorda blir jag lämnad ensam kvar i rummet och rösten som påminner mig om hur jag ska andas startar, en blå lampa flimmrar framför ögonen så det är bara till att blunda så jag inte får något ep-anfall eller något. Först ska de ta lite bilder och kolla så allt är ok. Får andas som vanligt en stund. Rösten i högtalaren kommer igen och sköterskan kommer in och fäster några kablar på kroppen. Själv igen, helt utlämnad, avklädd och övervakad. En halvläskig känsla efter ett tag som tur är det hela snart över. 20 minuter i rummet och sen är det bara att vända hemåt igen. Dag ett av tjugofem är över.