Rosa bandet-kväll

Lokalen är fylld med kvinnor och det är ikväll jag ska få berätta min sanning...min sanning om min resa. Först ut är ordförande från Viktoria föreningen som berättar om hur de arbetar. Sen är det då min tur...pirrigt. Första gången jag står upp och ska berätta om något så personligt för helt vilt främmande människor. Jag är ingen talare och jag är inte den som ställer mig i rampljuset frivilligt, fast det är klart detta gör jag ju frivilligt...

Bestämde mig redan från början att hoppa över stödord utan försöka tala från hjärtat. Det viktiga är kanske att ha koll på den röda tråden så jag hittar tillbaka till den. Lite vatten först sen är det bara att kasta sig ut, bära eller brista. När en halvtimme har gått sitter de flesta och torkar sina ögon. Hoppsan det var kanske inte riktigt så jag hade tänkt att det skulle bli, men får tolka det som ett gott betyg. Fick många tack efteråt vilket värmde i hjärtat. Fast det som värmde allra mest var att få svara på frågorna som en bröstsyster hade som var mitt uppe i sin cytostatika behandling - Ritade de på dina bröst vid strålning? Hur länge sitter färgen kvar och hur går det till vid strålningen? Att få svara på dessa enkla frågor som tyngde henne för tillfället har nästan gjort min resa värd att resa. Jag har inte bara gjort den för min egen del utan även gjort den för andra. Jag har fått svaret på min fråga. TACK!