Tappat fästet

Efter att ha landat åter igen i vardagen och där tankarna har sorterats efter Österlen vistelsen hittades ytterligare några biverkningar som inte fanns med på de långa listorna från sjukhuset. Dessa biverkningar är mer skrämmande än infektionskänsligheten, rinnande ögon och illamåenden. När jag sitter och lyssnar på hur de andra har det efter sina behandlingar kommer i stort sätt samma saker fram hos dem alla. Vissa saker känner jag igen andra inte. Bortdomningar i händer och fötter, svullna armar, trötthet, vallningar, värkande leder, avsaknad av sexlust, koncentrations svårigheter, borttappande av sig själv, dåligt minne.

Det vi alla kämpar med är att försöka komma tillbaka till ett liv som påminner om tiden innan. Hur mycket vi än vill så kommer det aldrig att gå. Nu finns det bara tiden efter och det är där vi behöver lägga vår energi och kraft. Enkelt sagt, tuffare att genomföra.

Att vara stark är inte
att aldrig falla
att alltid veta
att alltid kunna.

Att vara stark är inte
att alltid orka skratta
att hoppa högst eller vilja mest.

Att vara stark är inte
att lyfta tyngst
att komma längst eller
att alltid lyckas.

Att vara stark är
att se livet som det är
att acceptera dess kraft
och ta del av det
att falla till botten,
slå sig hårt och komma igen.

Att vara stark är
att våga hoppas
när ens tro är som svagast.

Att vara stark är
att se ett ljus i mörkret
och alltid kämpa för att nå dit.