Nytt liv

*** MITT I LIVET ***

 

http://bergslagstrollet.blogspot.se/2013/08/mitt-liv.html

Begravning

"Av jord är du kommen - jord skall du åter varda"

 

 

Det är nu dagen då en Skogssyster ska begravas. Vemodigt och skrämmande, glädjande och spännande - det är dags att gå vidare. Ja, tiden är inne för att ta farväl av det gamla och välkomna det nya. En Skogssyster har gjort sitt. Hon har varit med och stöttat, tröstat och helat. Hon har varit med och undrat, ifrågasatt och svarat efter sin sanning. Hon har varit med och lyssnat och väckt tankar.

 

Det som började på ett papper för min egen skull, slutade tillsammans med 32.761 styckena lyssnare. Tacksamheten är enorm! Ett nytt kapitel i livet ska påbörjas, en ny blogg kanske startas för orden går inte att stoppa, en ny tid är kommen. TACK!

 

 

 

 Jag vet inte vart jag ska
men jag är på väg

 

- CARL SAGAN -



Privat

Det finns ett fåtal vänner i mitt liv som vet precis ALLT, t o m det privataste privata. En del har valt att låta bli att lyssna efter ett tag utav en eller annan anledning. Men det bär fortfarande med sig en del av mig, mitt privata.

När jag nu får höra saker som är någon annans privata liv men som drabbar bl a mig på ett eller annat sätt, då mår jag illa. Jag mår illa utav att höra historien om hur nära och kära försöker påpeka att det personen håller på med är helt åt helvete fel och att de bara möts av döva öron och oförskämda förslag. Jag mår illa av att människor kan sänka sig så lågt, så lågt ner man bara kan komma på hierarkins stege, långt under det nedersta steget. Trots förmaningar så finns det bara ett EGO, bara ett JAG. Många som försöker säga ifrån får oftast höra "Du skulle behöva gå till en psykolog". Det är det enklaste sättet att säga när man inte vill inse att man kanske skulle behöva det själv. För visst är det lättare att skylla på någon/några andra än att städa i sitt egna privatliv?

Jag vet att det gör ont att se sanningen, men jag vet också att det gör gott när jag inte ljuger för mig själv och andra. Jag är långt ifrån den perfekta personen , men jag försöker lära mig av mina egna och andras misstag. Att köpa kärlek och hälsa är en sån sak som man inte behöver begå misstaget att göra för det har aldrig fungerat.

I mitt liv finns det två fantastiska varelser som jag skulle offra mitt liv för och det är mina barn. För dem skulle jag kunna offra mitt privatliv så att de mår bra och inte tvärtom - satsa på mitt privatliv så att de mår dåligt. Nej, hellre blir jag en gammnucka och har hedern i behåll!

 

 

Nya känslor

Att offra eller att offras....
Ena stunden offrar jag allt, hela mig själv och min själ, tycker livet leker. Andra stunder blir jag ett offer för smärtan i själen. Men nu har en ny känsla infunnit sig sen en tid tillbaka - likgiltighet. Inget är roligt, mitt eget sällskap står jag knappt ut med själv. Naturen som har varit mitt andrum och min helare rycker jag bara på axlarna åt...OCH?!...

Mina ord är borta, glädjen försvunnen, ser inte det vackra och inspirationen till att göra saker finns inte. Allt sker med tvång från mig själv när saker ska göras. Går omkring i samma spår hela tiden, runt, runt, hittar inga nya spännande stigar som lockar med lärdom, spänning och glädje. Vad är det jag inte ser eller inte vill se?

Om man inte vet var man ska
är det ingen idé att skynda sig.
Man vet ändå inte när man kommer fram

- NALLE PUH -

 

 

Kvinnlighet

Efter min operation av bröstcancer med tillhörande cytostatika och strålning är det nu "bara" fem års knaprande på antihormon-tabletter kvar. Dessa tabletter skickar genast ut mig på nya upplevelser bland kvinnans alla måsten här i livet. Det är den sista biten i den kvinnliga cykeln - klimakteriet. Sen får det väl räcka?

Först ska vi ha ont när brösten växer, vilket sedan övergår i flera års menssmärtor. En stunds njutning, om vi har tur, leder sedan till svällande, värkande kroppar och en mer eller mindre smärtsam förlossning. Sen kommer då till slut alla dessa vallningar och frossor. Det är väl inte undra på att kvinnfolket är ett starkare släkte om man jämför med männen.

Dessa vallningar bland kollegor och vänner har jag suttit och skrattat åt så många gånger och nu är jag då där själv. Skratta bäst som skrattar sist! Fräsch som en nyponros kan jag bara glömma, då det helt utan förvarning bara bränner till i kroppen, och då pratar jag inte om att bli lite småvarm. Nu pratar vi om hetta! Och vad följer med hetta...jo, naturligtvis svettningar i tid och otid. Täcke av, täcke på, fötterna utanför, fötterna innanför, täcke av, täcke på, tröja av, tröja på...ge mig en servett eller något annat jag kan vifta med, tack!

När denna perioden är över, är det då livet börjar? Fullärd och kraftfull? Jag tror och hoppas det så allt detta inte har varit förgäves, för då hade det varit enklare att få hår på bröstet och komma in i målbrottet.

Hjärtlös?

Nu efter en veckas fundering på frågan från psykoterapeuten om hur det känns i kroppen att inte bli berörd, på ett eller annat sätt, hittar jag fortfarande inte de rätta orden. Hur ska jag kunna förklara en sån känsla som ibland kan knäcka och ibland stärka mig...

Hjärtlös skulle kanske kunna vara ett ord - att inte känna sig levande, inte behövd, en ihålig och hjärtlös person. Fast hjärtlös är jag inte, jag bryr mig om andra, ibland mer än om mig själv.

Om jag är din vän - berör mig.
Inget visar att du tycker om mig som en varm kram.
En helande beröring när jag är nere betyder att jag är älskad.
Det försäkrar mig om att jag inte är ensam.
Din beröring kan vara den enda jag får.

 

Om jag är din livspartner - berör mig.
Du kan tro att din passion är tillräcklig
men endast dina armar håller rädslan borta.
Jag behöver din mjuka, tröstande beröring
för att minnas att jag är älskad för den jag är.

 

Om jag är ditt vuxna barn - berör mig
Även om jag har en egen familj att hålla om behöver jag fortfarande

mammas eller pappas armar när jag är svag.
Som förälder själv är synvinkeln en annan
jag ser att uppskatta dig mer.

 

Om jag är din åldrande förälder - berör mig.
Så som jag berörde dig när du var mycket liten.
Håll min hand, sitt tätt intill mig, ge mig styrka
och värm min trötta kropp med din närhet.
Fast min hud är skrynklig älskar den att bli smekt.
Var inte rädd. Berör mig!

Snurrigt

Tänk vad snurrigt det kan bli i livet. Att de jag har upplevt i min barndom och ungdom forsätter att påverka mig i min ålderdom. Det ena efter det andra skalas av i mina samtal med psykoterapeuten, allt för att komma åt kärnan i och av mig själv. Vänder och vrider på sakerna, upplever och tittar utifrån och alltid med en näsduk i handen. Tårarna rensar och tårarna frigör.

Kvinnan som jag samtalar med tycker nog att jag är lite skruvad ibland, speciellt när samtalet kommer in på min sjukdomstid. Hon ställer frågan om jag har känt ilska över att jag blev drabbad av bröstcancer och när jag då svarar henne "Hur kan jag vara arg på en erfarenhet och lärdom i livet? Jag kan bara vara tacksam!". Jag ser att hon höjer på ögonbrynen och inser att där tänker vi inte lika i just den frågan.

Tacksamhet över vad som händer i livet just nu, är kanske inte riktigt det lättaste att känna. Fast en dag kommer jag även där att tacka för erfarenhet och lärdom. Det som är viktigast just nu är att lära mig att tycka om mig själv trots mina fel och brister.

 

 

Samtalet

Sätter mig på cykeln och trampar in mot staden alldeles för tidigt med vilja. Går genom parken och njuter av dess skönhet och laddar inför dagens samtal. Knappar in koderna för att kunna komma in genom dörrarna. Hm...väntrum...känns sådär för på något underligt sätt så sitter det gamla inpräntat i det undermedvetna "Hjärnskrynklare", dit går man om man är mer eller mindre galen och då vill man inte synas i ett väntrum. Trams! Hur många är det inte som skulle behöva lätta på trycket och då är det fantastiskt att det finns människor som vill ta sig tid att sitta och lyssna även om de nu råkar få betalt.

Det blir min tur att komma in och jag får välja mellan att sitta i en fåtölj eller ligga på en schäslong, väljer det förstnämnda. "Börja du och prata så håller jag koll på tiden" säger kvinnan som i nästa andetag hinner ställa frågan "Vad kan jag hjälpa dig med?" Oj! ja,vad är mitt problem egentligen som jag behöver ha hjälp med? Är det möjligt att det finns ETT ord som förklarar mina tankar och funderingar? Skulle inte tro det nej. Börjar babbla på och den stackars damen blir nog mer och mer förvirrad över allt som jag plockar upp ur min ryggsäck och visar henne.

När tiden är inne finns det ingen tvekan om att nya besök skall göras. Efteråt vet jag inte om jag hade blivit något klokare eller om nya tankesätt hade rekommenderas eller om ryggsäcken hade blivit lättare. Än en gång är det bara att inse att det inte går att springa före och se vad som kommer att hända i framtiden, allt tar sin tid.

Ute väntar ett fantastiskt varmt och fint väder, ringer ett samtal och får sällskap över en fika. Hamnar i hälsans trädgård ett litet lugnt paradis mitt i stan. Insuper det vackra runtomkring och de kloka orden som utdelas. Vänder cykeln hemåt, njuter av att bara vara, njuter av allt det vackra. Det är en bra dag idag!

3...2...1

Då börjar det närma sig dagen då det är dags att hoppa ut i det okända/ökända eller kanske det blir ett hopp ner mot avgrunden. Det är inget jag ser fram emot, att ännu en gång börja tala om allt jag har varit med om under de senaste åren, kanske det inte ens räcker med det utan det ska börja ända ifrån evigheter sen.

Ska jag lyssna på alla "Hur orkar du?" är det troligtvis ett nödvändigt ont att ventilera med de som är professionella inom att lyssna. Nackdelen är att jag är lite "yrkesskadad" inom just de området - lyssna, så jag är rätt kräsen. Kan man inte hålla full fokus på personen som har något på hjärtat, jag i detta fallet, då är jag inte ett dugg intresserad av att samtala. Men samtidigt som någon lyssnar ska det även ställas jobbiga närgångna frågor, för hur ska man annars kunna komma vidare i sitt liv?

Nu är det mer frågan om jag har ork till detta, för det tar mängder med energi och humöret brukar bli si så där. Så till dem som tror att man är lycklig och dansar på rosor bara för att man är den som har tagit det första steget från ett långt förhållande säger jag bara fel-fel-fel! Det finns lika mycket sorg på den andra sidan. Sorg över hur det har blivit, vad man har missat, vad man kommer att missa och sorgen över att inte se någon framtid, inte ha några planer, inte se och känna någon glädje eller hopp.

Att gå igenom en skilsmässa går att jämföras med ett dödsfall så jag förstår alla frånskilda som brukar säga "Nej, prata inte om det för jag minns hur jobbigt det var". Jo, jag vill prata om det, jag vill lyssna på hur deras tankar gick, kanske de gör att jag förstår hur jag själv känner och upplever livet just nu. Varför är vi rädda för det som gör ont? Varför är vi rädda för det närgångna frågorna? Varför vill vi inte dela med oss av erfarenheter? För ger du, lovar jag att du får trefalt tillbaka. Men håller du tyst är det ingen som kommer att lyssna på dig tillslut.

Lika bra att ta tjuren vid hornen

 

Relationer

Ibland finns det tid över för att sitta och samtala och diskutera personal emellan på arbetstid. Ikväll var en sådan tillfälle. Kvällens tema var relationer. Vi fann många frågor men hittade inte så många svar. Vi hittade varken rätt eller fel i tyckande, förhoppningsvis hittade vi en bit utav oss själva när vi pratade om följande funderingar:

• Är det viktigt hur Han ser ut?
• Vad tittar vi efter först?
• Vart hittar man männen över 40?
• Nätdejting är det ett okej sätt att söka kärleken på?
• Vart går gränsen för otrohet?
• Lampan tänd eller släkt?
• Tantrasex
• Är du nöjd med ditt utseende?
• One-night stand
• Vad är viktigt i ett förhållande?

....listan skulle nog kunna bli hur lång som helst. Ibland är det riktigt trevligt på jobbet.

Nattuggla

Du ska inte behöva läsa mellan raderna. Du vet vem du är och det är just till dig jag skriver. Fundera inte så mycket bara gör det, fast var beredd på att det kommer bli tufft. Jag lovar inte dig att du kommer bli lyckligare men någon gång i framtiden kommer du att tacka dig själv över ditt beslut.

Ta lärdom från hela ditt liv både det som har varit till glädje och sorg. Våga visa och säga ifrån om du har blivit sårad, utnyttjad och besviken. Berätta vad som gläder dig och visa det. Du har ett värde!

Dela med dig av din kärlek, behåll den inte för dig själv. Knyt inte dina händer pga. stolthet och ilska för ingen kan lägga en hjälpande hand i en knuten näve. Var rädd om dina vänner! Älska dem trots deras fel och brister så kommer de att älska dig för dina fel och brister.

Ta tillvara på livet då de inte går i repris. Njut av dagen då du inte vet vad som kommer att hända i morgon. Våga säga vad du tycker och glöm inte bort att tala om för dig själv att du är det bästa du har. Var stolt över dig själv och låta andra se det!

Våga kasta dig handlöst ut i livet och gläd någon redan idag med att berätta hur mycket du älskar dem.

Allt gott till Dig - Tycker om dig!

Hemma

Sitter på balkongen och lyssnar till dotterns framtidsdrömmar. Hon längtar till studenten och alla resor som hon och hennes vän ska göra ut i den vida världen. Uppleva och upptäcka...låter fritt och härligt. Samtidigt funderar jag på vad jag vill göra själv när barnen blir stora och flyger iväg, vem vet vart de hamnar - nära eller långt bort - inrikes eller utrikes. Vart det än blir kom ihåg, alltid ett telefonsamtal bort intalar jag mig själv.

Så ska jag bara sitta här och vänta på att barnbarnen ska dimpa ner om ett antal år? Eller är det så att jag själv ska förflytta mig? Vad är hemma för mig? Är jag den som aldrig kommer att känna mig hemma vart jag än mig i världen vänder... Hemlängtan kan jag visst ha men vad är hemlängtan för mig? Är det till hemmet där jag bor eller är det där jag har mina rötter, där föräldrar och syskon finns? Skulle det åter igen vara där jag hittar min egen trygghet...samma svar varje gång.

Norr och söder,
öst och väst,
borta bra
men hemma bäst!
Vart än jag seglar, vid Sverige är jag fäst.
Jag far bort ett slag, min vän,
men jag kommer hem igen.
Hej, Åhå!
Hej, Åhå!
Jag kommer hem igen!

Tankar

 

Det ligger ett meddelande i mobilen och väntar. Jag lyssnar av det och hör en kvinna säga ”Jag heter XX och är psykoterapeut, du önskade tid för samtal och jag skulle vilja boka möte med dig. Jag återkommer i eftermiddag eller i början på veckan.”  Tankarna börjar genast att spinna runt i huvudet. Hur kunde det bli så här?

 

Om jag bara visste…Jag är innerligt tacksam för att jag inte visste vad som väntade mig, varken med min sjukdom och allt vad det innebar eller separationen från man och barn. Hade jag bara vetat hälften av det jag vet idag hade det vara mer än tillräckligt. Tillräckligt för att jag hade vägrat ta ett enda andetag till. Men det sägs ju att vi inte får mer än vad vi tål men är det riktigt säkert det? Tycker att det börjar bli lite väl mycket i överkant. Nu när det åter igen är djupgrävning bland upplevelser och känslor som ska göras våndas jag lite. Att uppleva allt igen genom att prata sliter och tar av mig men samtidigt vet jag att det gör mig starkare. Att lägga locket på utan att prata är rena hälsofaran. Det man har att vänta sig då är ett brev på posten som erbjuder en resa som är sju resor värre.

 

Jag önskar många gånger att jag hade hunnit med att skriva ner alla de tankar och funderingar som passerar under ett dygn. Tänk vad skönt det hade varit att spalta upp dem, beta av dem och sen kunna säga – check!

 

Likt ungdomarnas funderingar om tvåsamhet och kärlek och dess bekymmer står även jag som är mitt i livet och ställer samma frågor. Vem är jag? Vem duger jag till och till vad duger jag? Jag som är vuxen hanterar frågorna kanske lite annorlunda men har fortfarande samma känsla i kroppen som när jag var ung. Så om det är bra att ha ungdomssinnet kvar alla gånger tvistar de lärde om. De dagar som det blir alldeles för mycket av "Jag fixar inte detta längre" undrar ju hur andra överlever sina dagar. Jag får nog ta mig en ordentlig funderare över vad orden ENSAMHET och TVÅSAMHET betyder för mig. Går det att vara lycklig i ensamhet? Tvåsamhet betyder det lycka eller är det mer vanligt med ensam tvåsamhet? Betyder ensamhet att jag måste vara på jakt eller på min vakt? Eller är det så att kärleken till mig själv är det allra viktigaste här i livet...förutom barnen vill säga.

 

 

 

 

Natt & dag

Sitter på jobbet och plötsligt slår en obehagskänsla till i min kropp. Det kryper, det blir svårt att andas, hjärtat slår i 190, tårarna stiger och lusten att skrika rakt ut är enorm. Håller på att tappa fotfästet totalt. Har ingen kontroll längre över vad som händer inuti mig. Nu är det kört - gula huset nästa!

Lämnar lokalen utan ett ord och letar mig in till ett rum för råd och tröst. En klippavsats att vila på och finna tillbaka till det trasiga och sköra i mig, till den del som orkar gå vidare, till den del som inte har gett upp hoppet även om det stormar runt omkring och känns nattsvart. Det ljusa har blivit mörkt.

Dagen rullar vidare, går mot natt. Sanningar kommer fram och maktlösheten över att inte kunna hjälpa blir så påtaglig. Så nära men ändå så långt bort! Förtvivlan, förundran, förfäran...förbannad!
Natten kommer och mörkret knackar på rutan. Bestämmer mig för att möta det, belysa min rädsla och fasa och plötsligt är det borta. Dagen börjar gry och ljuset börjar komma tillbaka, lägger mig för att sova och vila min själ för en stund. När ljuset blir varmare och starkare är det dags att åka iväg och fylla på. Fylla på innan det kommer nya stackmoln och mörka timmar. Efter regn kommer sol!

"Dagen går mot sitt slut, skymningen sig sakta sänker.

Natten sveper sin svarta slöja ut, månens sken mellan molnen blänker.

Nu råder tystnad och mörkrets makt, snart ska dagen gry.

Morgonsolen lyser och strålar på naturens prakt.

I all vår levande tid kommer dagen som alltid är ny.

Tiden är dyrbar det gäller att för den nya dagen slå vakt."

 

 

Stop!

Nu börjar det bli en vana att dessa bakslag kommer som ett brev på posten efter ett antal positiva dagar. Lika förvånad och lika oförberedd är jag var gång. Här jobbar inte huvudet och hjärtat tillsammans. Huvudet vet precis hur man ska göra med sin sorg, ilska och hur man tar hand om sig själv för att må bra. Men hjärtat tar totalt över kontrollen eller hjärtat förresten, det är nog själen som lever sitt egna lilla liv och inte går att styra över.

Det spelar ingen roll hur ofta jag och min kropp ropar "Stop, jag orkar inte mer utan måste få vila!". Livet rullar ändå på och själen tar in allt, den känner efter, den känner före, den vrider och vänder, funderar och reagerar. Suckar i massor och släpper iväg allt som inte behöver behållas. Blundar en stund, gråter lite för att jag tycker synd om mig själv och andra, suckar och tillåter mig göra det.

Trots att huvudet vet hur det ska vara och hur man gör, ska det efter omtänksam orolig arbetskamrat beställas tid för samtal. Tack! Jag tänker ta emot den hjälpen, jag tänker trilla ner i groparna men jag kommer att resa mig, borsta av mig och gå starkare ur det. Jag kommer titta i backspegeln och beundra mig själv för vad jag har gått igenom. Jag kommer vara och är tacksam för all hjälp som erbjuds, för alla som orkar lyssna och för de axlar som får ta emot mina tårar.

 

"Jag gör det bara för att jag kan"

 



Naturligt

Det är inte bara tråkiga saker som händer i mitt liv vilket är lätt att tro när man läser mina ord. Från denna dag och en månad framåt har jag och ett antal andra personer blivit uttagna till att vara med i en testgrupp av naturlig hudvård. Mycket spännande!

 

Så under gårdagen skulle då produkterna hämtas. Kvinnan som möter mig har jag inte sett till på många år. Under tiden vi arbetade på samma arbetsplats höll vi bara en ytlig kontakt men från första stund denna dag var det något helt annat. På den korta stund vi träffades kom vi till att tala om många stora livsfrågor och funderingar. När det var dags att gå kommer det en kommentar om "Skogssystrar - det låter intressant och det skulle jag vilja veta lite mer om, vilka de är". Jag kan inte låta bli att le och tänka "Du är en av oss".

 

På väg tillbaka till bilen står ett gäng yngre killar i en klunga och pratar. Plötsligt hör jag dem ropa "Hello, sexy lady come and join us!" Kan inte mer än bara ruska på huvudet och skratta åt dem. För det första så är det mer än tjugo års åldersskillnad och för det andra är jag långt ifrån sexig. Men så får jag ta mig en funderare över vad de såg egentligen. Kan det ha varit den inre skönheten som lyste igenom som man har så svårt att se själv utan det är den yttre skönheten som man strävar efter hela tiden? Svaret lär jag aldrig få veta.

 

 

"Vad nöjd med allt du ser
och allt som livet ger.

Men när?

Var nöjd med allt som livet ger
och allting som du kring dig ser
glöm bort bekymmer, sorger och besvär."

 

 

 



Tyngd

 

Det är inte med ett leende som jag går och bär alla världens bekymmer på min rygg. Helt ofrivilligt har det lagts i tyngder i min ryggsäck, jag som precis tyckte att jag hade lättat lite på min packning av bekymmer och oro. Jag tyckte livet började räta upp sig lite. Jag t o m intalade mig själv att det faktiskt var lite skönt att vara ensam. Men denna dag saknar jag verkligen någon vid min sida som hade tröstat, hållit om mig, pussat lite på mig och stärkt mig.

Många tråkiga saker har kommit till min kännedom. Andras misstag som jag nu måste ta reda på och som har satt djupa spår hos mig och andra. Handlingar som inte har gått att värja sig emot hos en del. Här passar ordet "psykisk våldtäkt" verkligen in. Att bara stå och titta på med bakbundna händer när den utförs gör mig illamående, mitt värde som medmänniska rasar kraftigt och kroppen blir alldeles tom och intetsägande. Skuld - skam - ilska - sorg!

Mitt i allt detta finns det ett "tycka synd om - vill hjälpa" vilket kan tyckas vara en konstig tanke. Troligtvis beror det på ordet MEDMÄNNISKA för ordet MOTMÄNNISKA finns det?

Åter igen är det dags att stanna upp, ta av sig den där ryggsäcken, öppna den och titta på innehållet. Vilka problem och bekymmer är mina? Vilka är andras problem och bekymmer som jag går och bär på helt i onödan? Om jag bara stoppar ner det som tillhör mig tillbaka i ryggsäcken och t o m låter en del bli kvarliggandes utanför kommer det genast att bli lättare att bära ryggsäcken vidare på livets stig. Jag längtar till att komma vidare...

Egentligen vill jag inte längta, jag vill vara här och nu...leva dag för dag och ta emot varje dag som om den var den sista...inte se bakåt och inte bekymra mig för morgondagen...ändå kan jag inte låta bli att just längta en smula...

 



På väg igen

Efter ett långt uppehåll för att försöka komma på banan igen är siktet inställt på framtiden men blott med en dag i taget. Visst finns det stunder då jag halkar av vägen och hamnar i diket, ibland blir man mer skadad och får uppsöka hjälp medans andra gånger räcker det att plåstra om sig själv.

Mycket har hänt och mycket mer kommer att hända både på gott och på ont. Motgångar har inneburit många tårar, känslan av hopplöshet och förtvivlan. Här har goda vänner trätt in och tagit över ett tag innan min envisheten och samtal med mig själv fått motgång att vända till medgång. Saknaden är stor efter både det ena och det andra och där ingår mina ord. Ännu en gång har det försvunnit ifrån mig men med lite tålamod och själaläkning kommer de sakta tillbaka.

Naturen hjälper till att hela och där försöker jag tillbringa så mycket tid som det bara går. Det blir inga långa motionsrundor utan hamnar oftast i ett stillasittande läge och bara ÄR. Var gång tappar jag andan över hur fantastiskt vackert det är runtomkring oss. Tar tröttheten över vilket den oftast gör blir det balkongsittning med god utsikt. Mitt nästa mål är att försöka att ta mer hand om mig själv en sak som är så lätt att säga men ack så svårt att genomföra. För trots att naturtimmarna finns är det inte tillräckligt för att må bra. Men skam den som ger sig!

"Din närvaro är en gåva till världen.
Du är unik och det finns bara en som du.
Ditt liv blir vad du gör det till.
Ta en dag i taget.

 Se till din lycka, inte till dina bekymmer.
Du klarar allt.
I dig finns så många svar.
Var förnuftig, modig och stark.

 Sätt inga gränser för dig själv.
Många drömmar väntar på att bli verklighet.
Beslut är alltför viktiga för att utebli.
Sträva efter höjdpunkter, mål och belöningar.

  Inget tar så mycket energi som att oroa sig.
Ju längre man bär ett bekymmer, ju tyngre blir det att bära.
Ta inte saker alltför allvarligt.
Lev ett fridfullt liv, inte ett liv att ångra.

 Kom ihåg, att lite kärlek räcker långt.
Kom ihåg, att mycket kärlek varar för alltid.
Kom ihåg, att vänskap är en klok investering.
Livets skatter är människor . . . tillsammans.

 Förstå, att det aldrig är för sent.
Gör vardagliga saker på ett ovanligt sätt.
Må bra, ha hopp och känn glädje.
Använd din tid till att sikta mot stjärnorna.

Och glöm aldrig,
inte för någon enda dag . . .
hur oerhört speciell du är!"

 

 

Påminnelse

Var eviga dag är en påminnelse om att allt inte är som det har varit. Vissa dagar tänker jag på det mer, andra dagar mindre. Att vakna på morgonen och se sig själv i spegeln är ingen fröjd för ögat. Förr räckte det att jag skakade lite på huvudet så var frisyren färdig. I dagsläget skrämmer jag mig själv när jag ställer mig framför spegeln. Det är inte jag som står där och tittar på mig själv. Frisyren är kort och lockig, hårfärgen är fel och kvalitén är långt ifrån vad den har varit. Mjukt och konstigt känns det när jag tar i håret. Växandet går långsamt och fett hår finns inte längre.

Jag kan inte minnas hur jag såg ut i långt hår, jag kommer inte ihåg mängden jag hade och hur håret kändes, det finns inte kvar i minnet bara att det var annorlunda. Jag har själv inte vuxit in i rollen hur jag ser ut och acceptera det. För ser jag mig själv i spegeln nyss uppstigen och oklädd så är det inte bara håret som påminner om att allt inte är som det har varit. Nej, de olika storlekarna på brösten, ärren, gropen efter punktionen och färgen på huden kommer alltid att påminna mig om vad jag har varit med om. Minnen kan blekna men minnen kan också ge påminnelse.

Mina hjärtans dag

Ibland blir det en spricka i muren jag har byggt upp runt mig. Lite murbruk trillar bort och genast letar sig ett litet ljus, hopp och kärlek dit in. På insidan fylls det samtidigt på med tårar, tårar av värme, glädje, sorg, ensamhet och saknad.

Alla hjärtans dag har glidit förbi. En dag som ska vara fylld av kärlek och omtanke. Och den dagen innehöll mycket av den varan. I kramrutan på arbetet fick man passa på att få sig en dos av den varan. På telefonen trillade det in små hjärtan och värmande ord. Postmannen hade under tiden varit och levererat ett vackert kort med många fina ord från mellansverige. Mot kvällen sög man snabbt åt sig orden "Hej snygging", även om det bara var en hälsningsfras. Ja, det blev en dag i kärlekens tecken.

Men...när natten kommer då räcker det inte till med fina ord och kramar. Då finns det bara en stor och hjärteslitande saknad efter mina barn. Trots att tårar rinner blir hjärtat varmt när jag tänker på dem.

För mina finaste tjejer slår mitt hjärta extra hårt på Mina Hjärtans Dag.

Bygger murar

Mitt i livet, mitt i röran och mitt i allt är det skönt att fortsätta bygga upp murarna omkring sig själv. Bygger skydd mot omvärlden. De blir högre och högre för var dag och tjockleken är lika viktig. Inget/ingen ska kunna komma in och förstöra, beröra eller riva ner. Stackars manliga kollega fick en försvarsställning till svar istället för en vänskaplig kram tillbaka nu senast. Våga inte komma i närheten av min själ!

Tillit till vänlighet eller omtänksamhet har ändrats till misstänksamhet och besvikelse inom många områden. Våga att säga vad du tycker och ingen kommer att lyssna till det. Bygga, bygga, skydda, skydda...

"Kan själv!" blir viktigare än "Kan du/vi?" Tråkigt och trist att stirra in i den uppmurade väggen kan tyckas, men höjer jag blicken - blir allting möjligt står det i min kalender...

Vår i sikte?

Vissa dagar är rutan mot framtiden alldeles igensatt och backspegeln lyser klar. Det är då man undrar vart man är påväg. Vad har jag att vänta mig framöver? Hade det varit lättare att backa sig framåt? De är dom dagarna man önskar att man hade kommit ihåg att fylla på spolarvätska ännu en gång. Att tvätta rutan med sina tårar räcker inte, möjligt är att insikten blir klarare och tydligare eller är det det som är framtidsutsikten med...Kanske det är dax att stanna upp, kliva ur, titta från utsidan och skrapa på ytan för att se möjligheterna? Dessa hala vägar som är lätta att halka av kräver fri sikt.

Så aldrig förr har det varit så långt till våren, värmen, ljuset och naturen. Längtan att få vara ute utan att frysa i skogen bland träd, mossa och djur eller vid havet med sand mellan tårna, vackra stenar och ett rullande hav. Saknaden är enorm. Aldrig förr har längtan efter ett vårskrik varit så stort. Aldrig förr har behovet av energi varit större.

Aldrig förr har tröttheten varit så krävande, vilar och sover men blir inte piggare. Tar promenader för att piggna till men orkar inte hålla ögonen öppna vissa stunder. Går på automatik.

Jag tackar nej till livet just nu då jag inte orkar ta hand om det. Jag låter livet ha sin gilla gång medans jag stänger min dörr, låser den och tillåter ingen/inget komma nära tills ljuset, livet och hoppet åter är tillbaka om fantastiska utsikter.

 

 

Icke skyldig

Jag må vara skyldig till många saker här i livet, både rätt saker och fel saker beroende på hur man ser på det. Jag har min sanning och jag har min historia. Frågar du någon annan så har de sina sanningar, deras historier eller i vissa fall delar av andras historier, kanske bara som hörsägen. Vem har rätt att döma vad som är det rätta? Vi har rätt att tycka och tänka inom oss men när vi ska börja tala det är där kråksången börjar. Din sanning är inte min sanning och min sanning är inte din sanning!

Det här är min sanning –

Tycker att jag är ute i god tid inför avtalat möte, tar en nummerlapp och ställer mig och väntar. Klockan tickar på och plötsligt är min goda tid nästan slut, börjar bli stressad och irriterad. När det är min tur säger jag vart jag ska och betalar. Letar mig fram till väntrummet och fumlar med mobilen för att slå av den så inga apparater störs, innan jag är färdig kommer sköterskan och ropar upp mitt namn. Shit! Ner med mobilen ofixad i väskan och ber till högre makter att inte någon stackare blir drabbad bara för att jag inte hann slå av den. Identifierar mig och blir sedan hänvisad till en fåtölj i korridoren. Pust!…Plötsligt händer det som inte får ske. Det smäller till i hjärtat, sjukhusdoften blir starkare, det susar i öronen och rädslan griper tag i mig. Hela förra årets sjukdomstid kommer farandes med rädsla, dödsångest, smärta, illamående och oro…Jag klarade det hinner jag tänka. Tårarna kommer men blinkar bort dem. Rädslan finns fortfarande kvar i magen och jag önskar innerligt att jag hade haft någon med mig. Någon som hade lugnat, tröstat och sagt ”-Det här kommer att gå bra”.

En reslig och bastant dansk läkare kallar mig tillbaka. Jag drar djupt efter andan och följer med in i behandlingsrummet. Jag förklarar mitt ärende och får därefter klä av mig för undersökning. Utan förklaring om vad som kommer att hända eller vad som syns undersöker läkaren mig under tystnad. Bemötande, är det något som glöms bort under deras utbildning? Mycket troligt! Det de däremot har lärt sig är att skriva ut recept då det görs snabbt och lätt. Tack och hej.

Så mycket lidande det finns efteråt som ingen talar om, så mycket som jag icke är skyldig till, så mycket det finns att ta hand om, så mycket som måste göras, så mycket jag inte kan göra och allt är nu min sanning.

”Du ska inte vara en advokat som dömer – du ska bara vara en vän som finns där när det gäller.”

Önskar ett Gott Nytt År

Tiden tickar på och ytterligare ett nytt år har börjat. Det finns många önskningar och förhoppningar på detta året. En förhoppning är att kroppen ska ta och repa sig så orken ökar, hjärtklappningarna stillar sig, andningen blir mer regelbunden, tårarna tar slut och skrattet får återkomma.

Efter dessa dagar tillsammans med föräldrar och syskon har jag insett hur mycket jag har saknat dem under alla dessa år. Att få göra saker oplanerat och planerat. Att bara klä på sig och gå ut i naturen tillsammans och bara njuta även om kylan biter i kinderna och snön är djup. Kanske man borde fundera på att flytta uppöver igen trots allt...eller inte.

Lite motvilligt är det bara att börja tänka på refrängen för denna gången i Bergslagsskogarna. Den grå vardagen börjar kalla trots att jag försöker slå dövörat till och det inre får genast extra spinn. Andas...

Ju mörkare det är, desto större chans är det att det blir ljusare!