Änglahandling

Den finaste gåvan du kan ge någon är en Änglahandling.

Den kostar inget men är ändå värd sin vikt i guld. Igår fick jag förmånen att både ge och få en utan att vi igentligen visste om det. Blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på det. En änglahandling är när du gör något för någon utan att den personen vet eller har bett om det t ex hämtar kaffe utan att du har bett om det, ger bort sin parkeringsbiljett som det fortfarande är tid kvar på osv.

Efter att ha kommit hem efter en glädjefylld promenad i skogen var jag mer än nöjd med denna dag. Men det räckte inte, det skulle fyllas på med ännu mer glädje visade det sig. Det hela började med att ett brev hade blivit fel adresserat. På något sätt känndes det viktigt att det kom till rätt person så det var bara att sätta sig ner och börja göra en eftersökning. Hittade personen  några samhällen längre bort. Tog luren, slog nummret och en yngre genomförkyld kvinna svarar osäkert i andra änden. Jag talar om mitt ärende och på kvinnans röst låter det som hon inte fattar någonting, vilket jag kan förstå. Får förklara mig ytterligare än gång och poletten trillar ner. Både mitt och hennes brev kom från samma avdelning på sjukhuset så jag kunde nästan gissa vad det hela handlade om vilket jag talade om för kvinnan. Lite snabbt förklara jag att jag precis har gått igenom samma sak var på kvinnan frågar med en darrande röst "Hur känns det att få cytostatika?". Kvinnan skulle precis till att påbörja sin cytostatika bahandling när hon blev förkyld och får därför vänta tills hon blir frisk. Berättar i korta drag hur jag har upplevt det hela med tunga dagar, alla frågor och att alltid hitta något positivt med dagen för att orka. Den något gladare kvinnan tackar för att jag har delat med mig och jag önskar henne allt gott. När vi har lagt på blir jag alldeles tårögd av tacksamhet för att detta brev kom fel, för att jag förhoppningsvis kunde dela med mig några stärkande ord och för att jag fick ett litet svar på min fråga jag ställde när jag fick min diagnos "Vad ska jag lära mig av detta och vad ska jag ha det till?"

Lycklig för en dag full av änglagåvor!

17 690

17 690 säger statistiken på min blogg. Jag säger WOW!!! Hur kan det vara möjligt? Bara efter att jag har skrivit några ord i några månader. OTROLIGT!

Tack!!!

Nu äntligen eller vad jag nu ska kalla det, har de reserverade tiderna kommit till sjukhuset i Malmö. Redan nu på måndag är det dax att träffa läkaren där nere, vilket sen kommer att följas av systersamtal, andningsträning och CT veckan efter. Själva behandlingsstarten kommer inte att påbörjas förrens den 20e juni. Så då får jag väl räkna med att hålla på en bit in i augusti med. Så till er som jag inte har hunnit ta någon promenad eller fika med, än finns det hopp.



Uppladdning

Efter några dagar i hemmets lugna vrå och trädgårdens göromål var det skönt att åka iväg en stund för att inspirera själen. In i Göinges djupa skogar det bar för att besöka Naturhälsan och en av Skogssystrarna. Det är en speciell känsla som infinner sig i kroppen när jag kommer upp dit. En värme, ett lugn, en bubblande känsla. Man kan nästan säga att man blir lite euforisk.

Sitter i solen utanför skolan och småpratar lite då "Fröken" själv dyker upp med ryggsäcken på ryggen. Idag var det även hennes uppladdningsdag. Hinner få några ord under vår fruktstund innan hon traskar vidare ut i skogen. Det ser så skönt ut att jag nästan blir lite sur på att min ryggsäck är kvar hemma. Inte för att jag hade velat hålla henne sällskap utan bara tanken på att få gå ut och sätta sig på någon stubbe och njuta så är alltid ryggan bra att ha med sig. Men det är ingen idé att sura för detta utan går och sätter mig en stund i stenringen och låter tankarna fara alldeles fritt. Går tillbaka mot skolan då kommer Skogssyster nummer två farandes. Härligt, härligt! Känns alltid som det var igår man sågs sina Skogssystrar senast.

Tackar för mig och blir påmind om att redan nästa vecka är det dax för det tre dagarna rekreation. De dagarna som jag har haft som mål att nå när det har varit de tunga dagarna under cytostatika behandlingen. Tänk vad fort tiden har gått trots allt. Redan nästa vecka...

Vänder bilen hemåt men gör en liten avstickare ut i skogen och tittar till min och Lena från skogens studie plats. Undrar om vi kom fram till några kloka svar den gången? Många var det nog som hade koll på oss i alla fall. Tänk om barnen hade fått vara i dessa klassrum lite mer när vädret tillåter.

Uppladdad men trött!



På G

Efter en dags återhämtning är kroppen på G igen. Skyndar att packa ryggsäcken med lite fika och sen bär det iväg. I strålande sol ömsom promenerar jag lite och ömsom kör jag mellan olika ställen vid Hovdala naturområde. Det har tagit mig nästan 20 år att hitta detta guldkorn till område. Enl. broschyren står det att det ska finnas hjärtstilla på området, även om jag inte hittade blomman så finner mitt hjärta stillhet i allt det vackra. Tacksam för en dag i Moder Jords medicinskåp.

Du ädla ros och förgyllande skrin!
Du hör väl på våra förbryllande skrin
som tolkar vår skräck för all örtmedicin?

Vårbacken är full av förrädiska gifter!
Örtläkarnas böcker är hädiska skrifter!
När våren, den giftigt bedrövliga, blommar
utfärdar vi därför behövliga domar.

En enhällig styrelses ärliga önskan
att göra oss kvitt den förfärliga grönskan
är mycket stark för att den hotas av texter
om folk som bevisligen botas av växter.

Med motvilja ser de bestörta vårdarna
på folk som blir friska i örtagårdarna
För om man blir frisk när man käkar våren
så tar man ju jobbet från läkarkåren...

Lås in i din köksträdgårds krukhus fröerna
och gå och ställ in dej i sjukhusköerna
Du ädla ros! Se hur majsolen skiner
på våra centralstyrda sjukhusrutiner!

Det är för naturligt med örtmediciner!

Tage Danielsson

Pimpernöt

Rymningsförsök

Idag var det den dagen jag hade bestämt mig för att rymma, eftersom det ändå inte var någon hemma.

Började dagen med att vakna upp i fel säng alldeles svettig. Värmen utifrån hjälper inte till att kyla av mina små härliga klimakterie vallningar som nu har slagit klorna i mig. Det blir härligt det här, och inte är det över på en vecka precis. Undras hur kroppen kommer reagera på de antihormonella tabletterna som jag ska äta i fem år. Lär väl bli svettigt värre - hurra!

Petar i mig lite frukost och sen...ja, sen händer det inte så mycket mer. Försöker få lite fart på kroppen genom att köra ett yoga-pass. Yoga 40+ för säkerhets skull. Rullar ut min fina gröna yoga matta och börjar...aj, vad ont det gjorde att sitta i en halvtaskig skräddarställning...andas långt bak i gommen och få till ett väsande ljud säger instruktören...väser?! det är klart att det väser jag får ju knappt luft...uppvärming...solhälsning...jaha ja, ska jag nå ner till nårna med? puh...från hunden flyttarn ni nu fram ena foten till ena handen, fortsätter hon...?????...hur ska det gå till då? Kommer inte ens halvvägs. Blir ståendes och bara tittar och inser att detta kräver mycket träning om jag ska bli sådär vig. Kanske ska hoppa över det där med Simrishamns vistelsen...eller inte. Slår av dvd:n och tror att jag kan köra ett dans-pass med Wii spelet istället. Dans är trots allt roligare. Men hur sjutton startat jag det då? Ger mig inte ens på att försöka prova. Och nu då?

Under tiden jag har försökt få fart på kroppen har Sunna skruvat upp värmen på sina strålar. Funderar på om jag ska åka iväg och promenera i skogen istället eller rent av ta en lite cykeltur. Jag kan inte skylla på att jag inte har vilja att göra något men kroppen har en starkare vilja på att den behöver vila. För nu är den så seg och tung att det är frustrerande. Hittar ett segel som med mycket om och men kommer upp så det blir lite skugga på terassen. Kapitulerar och tar en solsäng och en bok och bara lägger mig ner i skuggan. Om kroppen vill samarbeta med mig imorgon, då kommer jag göra ett nytt försök.

Anden är villig, men köttet är svagt.

Jag och "Den väntande" blev hemma.



Jobb fika

Inte ett moln så långt ögat kan nå...ja, visst var det så när det var dax för arbetskamraterna att komma på fika. Inte mycket till skugga heller på tomten så det blev en het träff. Tror t.o.m att jag har bränt skalpen för nu hettar det riktigt där uppe. Riktigt roligt att träffa alla igen, det var ett tag sedan sist. Så på min att-göra-lista innan Malmö resorna står det: Träffa flera & fika mera! Tur att jag inte behöver tänka på beach 2012.



Muskler

Då har jag hittat lite muskler som har varit i dvala en längre tid. Det är väl inte i den mängden som grabben bredvid men i slutet på dagen så är känslan så i alla fall. För att hitta dem har jag jobba i trädgården troligtvis lite för mycket för nu är jag sliten. Kanske dax att lyssna lite bättre på vad kroppen säger.

Imorgon är det då äntligen dax att börja knapra lite tabletter igen, Alg-Börjes alg- och kalktabletter som sköljes ner med nässelpulver shot. Fina fisken! Det är också dax för ett besök hos kuratorn igen för att få hjälp med att fylla i ansökan till rekreationsdagarna i Simrishamn. Sen ska jag hinna städa och baka lite inför tisdagens fika besökare...sen ska jag vila lite...tror jag.

Ingemansland

Nu lever jag i ett ingemansland med mina ev. frågor och funderingar. Jag tillhör inte kirurg mott för beskedet har jag fått och operationen är avklarad. Cytostatika mott har behandlat mig färdigt och Malmö har inte hört av sig ännu om när det är dax att börja med strålningen. Kuratorn vet troligtvis inte hur länge mina ögon ska hålla på att rinna, för det gör det i mängder. Får hänga upp näsdukarna på tork emellanåt. Vissa dagar torkar jag dem så mycket så att det blir sår på ögonlocken och sen lite fler tårar på det så svider det gott. Fördelen är ju att jag kan passa på att gråta på riktigt om jag skulle behöva utan att det syns.

Vissa saker måste jag fortfarande lära mig, som att inte stanna kvar framför spegeln för länge och betrakta mig själv. Blir bara arg och ledsen när jag ser hur jag ser ut. Är mäktigt trött på att alltid ha någonting på huvudet när jag går ut. Nog för att håret växer för var dag men hur ser det ut då?!! Provade att kamma det igår och det gick faktiskt. Lite till så kan jag nog snart få till en sidbena.

Det jag där emot har lärt mig till viss del i allafall är att leva i nuet. Så när tre dagar i kalendern är upptagna nästa vecka får jag mer eller mindre panik. Tänk om jag inte alls har lust till att göra dessa saker de dagarna, jag kanske vill göra en av sakerna en helt annan dag. När lusten faller på så att säga. Men det är väl verkligheten att ha saker inplanerade och strukturerat, rätt tråkigt faktiskt. Så det gäller att ta till vara på dessa "fria" dagar så länge det går.

Dagens motto: Klär på mig, tar bilen och åk ut på äventyr!

Shopping utan påsar

Regn ute och ingen ville gå på stan och strosa. Helsingborg och Väla blev förslaget och dit det bar. Går och går, på det lite lunch sen är det dax att gå och gå tills benen knappt bär mig längre. Är helt rund under fötterna mot slutet av dagen och då inte på grund av alkohol intag. Peruken värmer gott må jag säga, tur att det finns lite hål i den så ångan kan puffa ut här och var. Ett fotbad och massage av fötter hade varit helt ok som belöning efter denna dag.

Fick vad jag tålde

Behovet av att börja röra på sig blir mer och mer påtagligt då programet till sommarkursen har kommit. Ojdå! vandring står det skrivet. Hur ska det gå till, jag som mer eller mindre bara har suttit ner sedan nyår. Kondition och muskler är visst en färskvara sägs det. Men med föräldrarna på besök får jag försöka hinna med att se till att de har något att göra och med deras tempo blir det fullt upp. Så för att jag själv ska hinna hämta andan tar jag dom med på en tur ner mot Österlen. Fast det är klart så mycket vila blev det inte trots allt då Brösarps backar skulle bestigas, Knäbäckshusens trappa skulle betrappas och Ales stenar besökas. Så dagen idag är det med spagettiben och stel kropp dagen inleds men avslutas med att mjuka upp den med att lasta jordsäckar på släpet för att sedan fylla mina pallkragar. Äntligen ska de få lite liv i sig!

Bergslagen besök

Det var lite pirr i magen inför föräldrarnas besök, de har trots allt inte träffat mig sedan i julas och då hade jag inte påbörjat min behandling. För säkerhetsskull fick peruken åka på så det inte skulle bli allt för stor omställning, men efter någon timme åkte den av. Mamma går och kollar in mitt hår var dag och tycker att det växer, får väl lita på det. Hon passade även på att byta frisyr några gånger och till min systers fasa blev hon lik henne.

Denna måndag har sista provet lämnats, hurra! Nu packar vi ihop oss och åker ner mot Österlen.

Annorlunda

För några år sedan innan jag skulle påbörja min utbildning som Naturterapeut var min största farhåga att jag skulle bli annorlunda. Jag kanske inte skulle känna igen mig själv när jag var färdig. Det hela grundade sig på att jag visste att vi förutom att få redskap till att jobba med andra även skulle jobba med oss själva. Resan var tuff stundtals och jag hittade sidor hos mig själv som jag inte visste fanns. Tre år senare så hade jag hittat stora delar av mig själv och jag hade blivit annorlunda. Nu var  jag inte rädd längre för att vara annorlunda.

Men så kom det en dag när en god vän sa: Jag känner inte igen dig. Genast kom mina farhågor tillbaka, jag är annorlunda trorts allt. Inte annorlunda, annorlunda utan annorlunda. Det gjorde ont i hjärtat och en och annan tår trillade. Sen fick jag fundera lite över orden Jag känner inte igen dig. Varför var jag inte igenkänd längre? Naturligtvis har det med denna X20000 resan som jag är ute på som gör mig icke igenkänningsbar. Här far jag in genom mörka tunnlar och ut mot ljuset och in i nästa. Jag ser livet och döden i ögonvrån som svischa förbi utanför fönstret. Jag åker i motlut och i medlut, det kränger mig hit och dit. Det enda jag kan göra är att försöka hålla mig kvar och i balans tills denna resa är slut och det är dax att hoppa på nästa tåg. Ett ånglok förhoppningsvis. Men väl på perrongen i väntan på nästa färd hinner jag borsta av mig och säga: Vilken jävla resa!

Det är klart att jag är annorlunda och inte igenkänd då resan har förändrat mig både psykiskt och fysiskt. Nu gäller det bara att försöka att hitta en någorlunda jämn balans mellan svart och vitt. Just nu är det lite gungflyt. MEN jag är glad för att jag är annorlunda och att jag har fått gå en ny utbildning i Livets skola med hjälp av många andra. En tacksång till Er kommer här.

Fred

Tror jag börjar morgonen med att skicka iväg lite extra värme och kärlek till mina efterlängtade Skogssystrar med den här sången. Räknar dagarna tills det är dax att mötas igen...28.

Försöker att sluta fred med min kropp men den vill visst fortfarande göra som den vill. Magen värker som om den skulle vara ett öppet sår. Äta eller inte äta, dricka eller inte dricka, svälja eller inte svälja, spy eller inte spy, vet inte riktigt hur jag ska bete mig. Vill inte stoppa i mig medicinen som läkaren tycker är ok, får bara mer ont i magen av dem fast det ska vara bra för magen. Tur att de tre veckorna snart har gått efter sista cytostatika behandlingen, då äntligen är det tillåtet att stoppa i sig riktig medicin från naturen. Nässlepulver, alger, kalk och björksav bara står och väntar. Hittar kamomillte i skåpet och spenatsoppa i frysen som får duga så länge, sen får jag inte glömma chefens honung.

Spegeln visar att de två ögonfransarna även de är borta så nu har jag ingen chans att önska något längre. I min ungdom har jag för mig om man hittade en tappad ögonfrans skulle man lägga den på tummen och blåsa iväg den och samtidigt önska sig något. Så nu får jag försöka att önska mig genom mitt hjärta och tanke. Håret växer för var dag men bildar bara en faslig röra så att kamma mittbena blir det till att vänta med. Kan ju alltid fantisera om vilka frisyrer som ska pryda huvudet sen. Tror nog att det ska få fritt spelrum så jag kan fläta och ha krans som min mormorsmor hade när jag blir gammal.

Med gårdagens post kom en tidning där jag fastnade för ett repotage om att arbeta som frivillig massör vid olika kris sammanhang tex efter Tsunamin. Det kan vara allt från att ge massage till de som överlevt, de som överlevt och förlorat närstående eller anhöriga hemma i Sverige eller andra traumatiska händelser i livet. Ja, då kom barndoms önskan om att arbeta som volontär tillbaka. Vem vet kanske en dag även jag vet vad jag vill arbeta med på riktigt och hittar friden.

Världens undergång?

Hamnade av en ren tillfällighet på en föreläsning om Mayakalendern igår kväll. Och utav denna tillfällighet fick jag även möjlighet att träffa en arbetskamrat. Ett härligt återseende.

Föreläsningen hölls av en ung och varm  kvinna från Argentina som var vacker som en dag. Denna kvinna var så full av energi och ville dela med sig så mycket om hennes tro och kunskap om Mayakalendern så till slut snurrade det bara i huvudet. När hon sedan började gå in på hur vi kan ställa våra dagliga horoskop med den och räkna ut vilka våra kraft-djur är blev det genast mer hanterbart och spännande i mitt tycke. Det plusades och drogs bort siffror och så blev jag en Hjort. Och nog stämde det allt när jag läste om vad det stod för. Denna fantastiska kalender skulle jag nog viss kunna grotta ner mig i en stund. Så denna kvinna sådde nog många frön under denna upplysningens tid. Så vad ska vi då tro om att Mayakalendern tar slut nu 2012. Kommer jorden att gå under?

Bubbel&skum

Ska jag göra det nu? Nej, jag gör det i morgon istället och dammsuger vidare. Skiftar i tvättmaskinen, på med tummlaren och tar lunch på stående fot. Tittar mig omkring i köket på den otömda diskmaskinen, disken på bänken och allt annat skräp. Suckar och bestämmer mig för att göra det NU!

Kommer på mig själv att jag bara ler och njuter av varenda missad städminut. Vill inte kalla det vardagslyx utan helt underbart, lyxigt och efterlängtat. När bubblorna i badet tog slut är det åter städrock på. Städar vidare med ett leende...ett tag iallafall.

Då & Nu

Då telefonen ringde här i helgen var det en arbetskamrat från "Hälso-korridoren" som vill kolla läget. Hade precis gått från mina onda dagar till de lite bättre dagarna. Frågan hon hade med sig var hur jag hade tänkt göra med min verksamhet eftersom det troligtvis var fler som var intresserade av att hyra lokaler och då eventuellt min. Tick, tick, tick, hjärtat slår och huvudet börjar jobba på högvarv. Känner pressen på att ta ställning. Inte nu!!! Viftar bort det hela och avvaktar på att ett annat samtal ska komma med samma fråga, då får jag ta ställning. Ta ställning på hur jag vill jobba med verksamheten. Bli specialist på något kanske...  

Nu idag fick det bli en tidig morgon då döttrarna skulle ut på äventyr med sina klasser. Suckar lite avundsjukt när jag ser ryggsäcken som är packad inför vandring och övernattning i vindskydd. Klart lite varmare hade det gärna fått vara. Stillar min ute längtan med att stanna till på väg hem från stan och insupa 400-årig miljö. Även här hade det fått vara lite varmare, mer sällskap och en full fika korg. Får bli vilken dag som helst.                                                         



Inte hopplöst

I natt tror jag minsann att jag har fått tillbaka

en bit av livet - tjohoo!

Kroppen gör inte så ont längre och den vita svullna tungan har blivit något mindre. Benen är fortfarande blytunga men de känns ändå inte som om de skulle kunna gå av. Ett hopplöst fall har blivit en gnutta mer avlägset. Så kanske man kan hoppas att det ska bli en bättre dag i dag.

"Förvänta dig det värsta, hoppas på det bästa och ta det som kommer"

Ljus i horisonten

De tuffa tiderna fortsätter även idag på förmiddagen. Orkar inte med det onda, mig själv och framför allt inte svara på varken telefonsamtal eller sms. Håller mig upprätt ett par timmar, sen är det dax att gå och sova en stund. Tar mig ut i trädgården ett tag och håvar alger men det går långsamt. Denna dag får jag till och med be om hjälp med matlagningen, då är det illa.

Kroppen är nu så nerbruten och nollställd den kan vara och det är bara att inse att det är långt kvar på denna resan. Men en liten bit i taget så ska det gå. Nu under eftermiddagen har värken och tröttheten lättat något ytterst lite så till kvällen kanske man orkar att göra en äppelpaj. Gissa om den kommer att vara god med all den kärlek som kommer att läggas ner i den. För det börjar faktiskt ljusna så smått i horisonten.



Igår & idag

Jag gjorde det igår och skulle kunna göra det idag igen utan problem.
Igår blev det många timmar i den varma solen sovandes på solsängen fullt påklädd och med paraply över huvudet. Ja, jag vet att det inte låter klokt men det var precis vad orken räckte till, även om det var hett så in i hoppsan. Vid halv sju tiden när solen började försvinna var det dax att röra på sig in mot soffan och senare till sängen. Mår nu illa så jag vågar knappt öppna munnen för att det känns som hela magen skall vändas ut och in. Sväljer, biter ihop, går och lägger mig för att invänta en ny dag.

Trots gårdagens alla känslor blev natten rätt god. Det onda har tilltagit med full kraft så nu är det svårt att stå upp en längre stund. Tar mig ut för att värma upp lederna som värker, skönt! Skulle kunna lägga mig ner vart som helst och hur som helst men det får vänta. Tanken på att åka iväg och grilla i eftermiddag känns för tillfället avlägset, men vem vet det kanske hade varit nyttigt att komma iväg en stund. Får nog vila på saken.

Ankommen

Så har då ondskan knackat på dörren och klivit på för en sista gång. Som vanligt är det munnen som tar styk först och främst med värkande tandkött och tunga. Benen börjar att bli tunga och ömma, lika så fingrar och naglar känns av. Lite synd en sån här fin och solig dag ute men det är kanske gjort för att sitta lugnt och stilla och bara försöka njuta trots allt som pågår i kroppen.

För visst händer det mycket just nu. Viljan sliter åt ett håll - orken åt ett - lusten mot ett tredje - och stressen mot ett fjärde. Det sistnämda är ingen skön känsla men finns där trots allt. För det är liksom nu den tunga biten är överstökad och man ska på något underligt sätt försöka att vända tillbaka till ett normal liv igen. Visst det är strålningstider kvar men allt det andra börjar att göra sig påmint ändå. Lite planering och fundering inför framtiden med hälsa, motion, arbete och företag...nej, fy!

Låter allt sånt vara ett tag till tror jag, går hellre ut i solen och gör absolut ingenting. Städ, tvätt, disk, matlagning, trädgård och pool funderingar får komma i andra hand just nu. Jag har faktiskt lite ont och behöver bara vara ett tag innan det är dax att ta djävulen vid hornen.