Fred

Tror jag börjar morgonen med att skicka iväg lite extra värme och kärlek till mina efterlängtade Skogssystrar med den här sången. Räknar dagarna tills det är dax att mötas igen...28.

Försöker att sluta fred med min kropp men den vill visst fortfarande göra som den vill. Magen värker som om den skulle vara ett öppet sår. Äta eller inte äta, dricka eller inte dricka, svälja eller inte svälja, spy eller inte spy, vet inte riktigt hur jag ska bete mig. Vill inte stoppa i mig medicinen som läkaren tycker är ok, får bara mer ont i magen av dem fast det ska vara bra för magen. Tur att de tre veckorna snart har gått efter sista cytostatika behandlingen, då äntligen är det tillåtet att stoppa i sig riktig medicin från naturen. Nässlepulver, alger, kalk och björksav bara står och väntar. Hittar kamomillte i skåpet och spenatsoppa i frysen som får duga så länge, sen får jag inte glömma chefens honung.

Spegeln visar att de två ögonfransarna även de är borta så nu har jag ingen chans att önska något längre. I min ungdom har jag för mig om man hittade en tappad ögonfrans skulle man lägga den på tummen och blåsa iväg den och samtidigt önska sig något. Så nu får jag försöka att önska mig genom mitt hjärta och tanke. Håret växer för var dag men bildar bara en faslig röra så att kamma mittbena blir det till att vänta med. Kan ju alltid fantisera om vilka frisyrer som ska pryda huvudet sen. Tror nog att det ska få fritt spelrum så jag kan fläta och ha krans som min mormorsmor hade när jag blir gammal.

Med gårdagens post kom en tidning där jag fastnade för ett repotage om att arbeta som frivillig massör vid olika kris sammanhang tex efter Tsunamin. Det kan vara allt från att ge massage till de som överlevt, de som överlevt och förlorat närstående eller anhöriga hemma i Sverige eller andra traumatiska händelser i livet. Ja, då kom barndoms önskan om att arbeta som volontär tillbaka. Vem vet kanske en dag även jag vet vad jag vill arbeta med på riktigt och hittar friden.