Glöm Ullared

Visst har jag varit på Ullared några gånger i mitt liv. Och ni andra med mig vet hur det känns efter att ha trampat omkring bland alla kundvagnar, ställningar och folk en hel dag eller två. Mot kvällningen hänger man mer på vagnen eller letar panikartat efter de olika caféerna och sofforna som finns lite här och där för en stunds vila. När det stadiet har gått över och man kommer in i andra andningen går de värkande benen av sig själv och det gör ont att stå still. Ja, då vet ni hur mina dagar har varit här hemma. Stilla sittande, liggande eller gående ingenting lättar.

Benen är stenhårda och inuti känns det som en blandning av kramp, mjölksyra och sockerdricka. Bara en gång till, bara en gång till, bara en gång till...nu är det på ren vilja och med ytterst lite ork som det går. Försöker att gå ut i trädgården och klippa ner lite gammalt skräp. Går väl sådär. Efter en liten daggkåpa är jag alldeles svettig och yr i huvudet. Ger upp och sätter mig i solen och försöker njuta. Blir en timme på spikmattan vid läggdax - tredje natten utan mössa. Härligt!

 "Att klaga är som att sitta i en gungstol

- du har något att göra men du kommer

ingenstans."