Saknad

Då var det sista gången som systrarna på VC skulle få ta hand om mig idag. Förra veckan var det problem att få ut något blod från picc-line så de fick ta sprutan till hjälp och suga ut blod istället. Denna veckan tjoades de glatt när blodet rann som det skulle. Kunde till och med kosta på att slänga två slask-rör. Lite typiskt nu när de hade fått riktig snitts på både omläggning och provtagning så är det över. Tror nog att de kommer att sakna utmaningen med detta på måndagarna. Trodde nästan att de skulle ringa från CSK nu i eftermiddag och säga att mina prover inte var som de skulle eftersom ögonen har börjat rinna igen och likaså näsan. Men nej, klarade mig denna veckan med.

Börjar sakna vissa saker mer och mer. Egentligen bara småsaker men väl så värdefulla. Ett bad tex. eller att få dra fingrarna genom håret. Blir inte riktigt detsamma med peruken. Visst det finns ju de där gullefjuna men, nja inte riktigt detsamma det heller. Så nu är det längtan i blicken när jag ser folk med hår. Semester är också en sån sak som jag kan sukta efter. Vet inte hur många sidor om SPA-anläggningar som jag har tittat på. Tänk att bara få...vara.

Under dagens besök hos kurator tändes ett litet hopp, fast då kallas det inte SPA-vistelse utan rehabilitering och friskvård. Man har nämligen möjlighet att ansöka om att få åka på rehabiliteringsdagar med koppling till att man har eller har haft cancer. Har hittat tre alternativ; den första var uppe i Sälen då hela familjen kunde få följa med, den andra var uppe i Leksand på Masegården där man får lära sig hitta tillbaka till energi i kropp och själ efter bröstcancer, eller så fanns det ett närmare alternativ nämligen i Simrishamn. Där gick det ut på att lära sig om maten som ger styrka, yoga som avslappningsmetod och samtal om livet. Österlen är aldrig fel, förutom yoga insaget. Jag och yoga, det kan ju gå hur som helst.