Räknar ner

Dottern räknar ner dagarna till hennes födelsedag, jag räknar ner dagarna till sista cytostatika behandlingen. Dagens tidning med repotage om bröstcancer gör också att jag börjar räkna procent. Hittar inte tidningen så jag hittar liknande uppgifter på nätet. Sidan www.vetenskaphalsa.se skriver att av de 7.000 svenska kvinnor som årligen drabbas av bröstcancer riskerar drygt 2.000 att drabbas av återfall, alltså metastaser. Bättre diagnos gör det lättare att tidigt sätta in rätt behandling. Och även att undvika vissa behandlingar, för den delen: för att ta det säkra före det osäkra får många kvinnor idag kraftig medicinering med svåra biverkningar som följd – helt i onödan. Upp till sju av tio kvinnor som får strålning har ingen nytta av behandlingen. Och cellgifter har endast effekt på en av tio kvinnor. Sådana behandlingar är dessutom rejält kostsamma för samhället. Och plågsamma för kvinnorna.  Den äckliga obehagskänslan infinner sig igen i magen och den svarta rullgardinen åker ner. Gissa om man har jobb med att arbeta med sig själv och att hitta det positiva i livet så att man inte bara sitter och räknar ner sina dagar. Det hade ju varit förskräckligt! Så även om det regnar idag och repotagen är rätt dystra på de sätten jag tolkar dem just nu, just idag så knakar det riktigt ute i naturen av liv. Björken börjar få musöron, algerna i poolen växer *jippi*, grannarna klipper sina gräsmattor hejvilt och man hör fler och fler "klånkande" ljud från golfbanan när klubban träffar boll. Härliga tider!

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.