Konsten att skynda långsamt

Jag vill börja med att gratulera handläggaren från Försäkringskassan som ringde idag. Grattis till henne som aldrig har läst, hört om eller känner någon som har eller har haft diagnosen cancer. Detta grundar sig på alla märkliga frågor hon ställde.
 -Nej, jag jobbar inte för att jag går på cytostatika behandling.
 -Nej, jag jobbar inte även om jag inte mår dåligt varje dag.
 -Nej, jag jobbar inte för att mitt imunförsvar inte klarar av att jag träffar så många människor varje dag.
 -Nej, jag jobbade inte även om det var ett tre dagars glapp i läkarintyget.
 -Ja, jag ska ordna läkarintyg för de dagarna.
 -Ja, det är klart att jag kan vänta ännu längre på pengarna. Har massor i madrassen, därför jag sover dåligt!

Eftermiddagen går åt att träffa kuratorn. Många frågor om hur det känns och om jag har någon strategi över hur jag ska gör när håret börja trilla. Frågan är om det finns någon bra? Det enda jag har kommit på är att antingen kan jag ge håret till fåglarna så det får ett mjukt bo till sina ungar eller ge till någon som inte vill ha rådjur i sin trädgårdsrabatt. Den långsamt skyndande frågan är när man kan börja jobba igen. Efter att ha varit hemma så länge känns det lite tungt kanske att ha avslutat sin strålbehandling på fredagen och börja jobba på måndagen. Men oh nej... När man är färdig brukar man vara färdig så ett tags vila och sen börjar man kanske med att jobba 25% vidare till 50% osv. SUCK!!!
Tålamod att skynda långsamt hade varit bra att ha.